”Vi visste inte om vi skulle orka fortsätta”

Tränaren berättar om olyckan på Åby • ”Var mer än bara en häst”

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 3 | Foto: Privat
Tränarparet Ulrika Wällstedt och Jonas Eriksson med sin 24an

Det har nu gått en månad sedan den fruktansvärda olyckan – då travhästen Untilwemeetagain föll ihop mitt under ett V75-lopp på Åby och dog.

Proffstränaren Ulrika Wällstedt, 48, berättar nu om chocken och sorgen.

– Jag minns ingenting av bilresan hem och vi skulle egentligen inte ha kört överhuvudtaget, säger hon till Trav365.

Lördagen den 10 oktober var det uppdukat för stor fest på Åbytravet.

En mängd olika SM-tecken skulle delas ut i de olika klasserna.

Flera mäktiga prestationer förgyllde tävlingsdagen men en händelse skulle överskugga det mesta.

Det var i den fjärde avdelningen på V75-spelet, tillika Dam-SM, som hästen Untilwemeetagain segnade ihop i den sista svängen.

Kusken Sofia Adolfsson kastade sig ur vagnen när hon insåg vad som var på väg att hända – och klarade sig utan några allvarliga skador.

Men den sjuårige valackens liv gick inte att rädda och det mesta tydde då på att det rörde sig om en hjärtkollaps.

”Berömmer veterinären på plats”

Enligt jourvetetrinären på Åbytravet, Kristin Aurell, var inte hästen vid medvetande när de kom fram till honom direkt efter fallet.

– Det var fruktansvärt det som hände på Åby. Men jag vill verkligen berömma veterinären som bemötte oss på ett bra sätt. När vi på måndagen hade kontakt med henne igen så förklarade hon att det inte fanns något vi kunde ha gjort. Det var visserligen något vi hade behövt höra redan då det hände, säger hästens tränare Ulrika Wällstedt till Trav365.

Det lade sig en sordin över Åbytravet och Wällstedt vill rikta ett tack även till media som fanns på plats.

– Det hade naturligtvis kunnat bli så kallad bra tv att göra en intervju med mig och Jonas. Men man lät oss vara och det är vi tacksamma över. Vi var chockade och i upplösningstillstånd just där och då.

”Någon sorts terapi”

Dagen efter olyckan la Ulrika ut ett långt inlägg på hennes Facebooksida där hon på ett mycket känslosamt sätt beskrev sin nyligen avlidne kompis.

– För mig blev det någon sorts terapi att få skriva av mig. Jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli så uppmärksammat. Facebook är ett bra sätt att kunna få skriva och samtidigt berätta för våra nära vänner vad som hänt och att vi mår bra, trots att vi befann oss i stor sorg. Det är jättemånga människor vi inte ens känner som hört av sig och beklagat vilket vi är mycket tacksamma över.

Hur har den stora travfamiljen bemött er efteråt?

– Vissa var helt fantastiska redan på plats när olyckan skedde på Åby. Jag vill rikta ett stort tack till Jessica Hultman och Annie Larsson som tidigt fanns till hands och var ett stort stöd. Jag minns även när Adrian Kolgjini kom fram till mig och gav mig en kram. Det fanns även fler som pratade med oss men också många som valde att inte säga något. Men hur som helst saknade vi den där uppbackningen från organisationens och banans sida.

”Ingen kollade hur vi mådde”

När allt lagt sig en aning på Åbytravet var det dags för tränarparet Jonas Eriksson och Ulrika Wällstedt att göra den 6,5 timmar långa resan hem till Enköping.

– Jag kan nu säga att vi skulle aldrig ha kört den där bilresan egentligen. Vi var inte i skick för det. Jag minns än i dag ingenting från hur vi tog oss hem. Jag skulle nu i efterhand önskat att det fanns en apparat inom travet som hade fångat upp oss. Kollat med oss hur vi skulle göra för att ta oss hem. Vi hade ju precis förlorat en familjemedlem. Det fanns ingen som kollade hur det var med oss och hur vi mådde, säger Ulrika och fortsätter:

– Jag säger inte detta för att någon ska tycka synd om oss utan för att det borde fungera bättre när något sådant här inträffar. Tänk om det varit en yngre tjej som förlorat sin häst och varit helt ensam. Jag tog även upp det här i efterhand med sportchefen på Åby, Jon Walter Pedersen, som också höll med mig. Han uttryckte det även i travprogrammet vilket jag tyckte var bra gjort.

En månad har gått sedan olyckan. Hur mår du och Jonas i dag?

– Det är fortfarande riktigt tufft och det har varit några jobbiga veckor, men vi har andra hästar som vi behöver ta hand om. Untilwemeetagain var en del av familjen och vi kallade honom för ”24an” eftersom han kom med en gul nummerbricka märkt 24. Han var mer än bara en häst. Vi är ett litet stall och direkt efteråt pratade jag och Jonas om det var värt att fortsätta. Skulle vi orka eller ens vilja det. Till sist kom vi fram till att vi ändå skulle fortsätta, då det här är det vi brinner för.

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN