Mejla

Simon Bank

Ser vi dem som monster blir de monster

Bank: Idrotten måste tro på en andra chans

Publicerad:
Uppdaterad:

En kvinnomisshandlare och yrkeskriminell ska fostra tonårsgrabbar och lära dem spela hockey.

Förtjänar människor en andra chans? Ja. Skulle jag låta lika tvärsäker om det vore mina barn? Nej.

Men jag vet det här:

Är vi bara rädda för brottslingar kommer de att ge oss rätt.

Det är inte roligt att läsa om Jonas Bergdahl, ishockeyspelaren som blev yrkeskriminell och fängelsekund för att sedan hitta tillbaka till ishockeyn i Sollentuna.

Våldet, vidrigheterna, den havererade mansbilden, livet i den dysfunktionellt destruktiva gängmiljön. En skenavrättning av en flickvän… vilken sorts människa gör sådant?

Patrik Brenning skriver om det: Samma sort som står i en ishall i Sollentuna och hjälper pojkar på väg in i vuxenlivet att bli bättre på ishockey.

Jag tror att man måste ha en sak klar för sig från början när man läser reportaget:

Det är ingen solskenshistoria, men det är ingen anklagelseakt heller.

En ny del av livet

Det är vad det är, en verklig livsresa som fortfarande pågår. En människa som är lika gammal som jag, som ägnat stora delar av sitt liv åt att skada andra och som sedan många år velat göra något annat. Brotten (och, framför allt, brottsoffren) kommer att finnas kvar oavsett vad Jonas Bergdahl gör med andra halvan av sitt liv, det är ett faktum, ingen fråga.

Så vad gör vi med honom nu?

Jonas Bergdahl, tränare för Sollentunas J18-lag.
Foto: MARCUS ERICSSON
Jonas Bergdahl, tränare för Sollentunas J18-lag.

Idrottsklubbarna AIK och Sollentuna bestämde sig för att ge honom en chans att bli något annat. Det har gått sex år sedan han avtjänade ett fängelsestraff, mer än ett årtionde sedan hans våldsbrott. Det klubbarna gjort är att välja att tro att det är möjligt att byta liv, att bli någon annan än den man varit.

Det är min bestämda uppfattning att föreningar, så långt som möjligt, ska tro det.

2020 präglas samhällsdebatten av skrik på hårdare straff, att vi ska sluta pjoska med brottslingar. In med packet i fängelse ( eller ut ur landet då, om chansen finns!) och kasta bort den jävla nyckeln.

Men: Det finns ett reciprokt förhållande mellan människosyn och hur man behandlar människor. Om vi ser på brottslingar som monster kommer vi att behandla dem som monster, och behandlar vi dem som monster kommer de att bli monster.

Här stod en före detta yrkeskriminell, och någonstans skulle han ju bli av. Det finns ingen automatik i att alla ex-kriminella ska kunna jobba överallt, myndigheter gör brottskollar när de anställer för att det finns alternativ som är rent olämpliga för vissa brottslingar.

Men en hockeyhall kan väl inte vara det sämsta.

En negativ arena

I dag vet vi mer om hur grova brottslingar kan rehabiliteras, det finns en större kunskap för psykiska problem, triggers eller diagnoser. I höstas kom en genomarbetad forskningsrapport (Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar) om hur nyckelfaktorerna för avhoppade gängmedlemmar ser ut.

I rapporten berättade nästan alla intervjuade om osäkerhet, vilja till revansch och gängmiljön som en (negativ) arena för samhörighet, gemenskap och bekräftelse.

Jonas Bergdahl har varit där, och betalat priset för det. Han har också varit i en annan miljö som är både snarlik och väsensskild: idrotten. Han kan jämföra, han borde lärt sig att se skillnaden på den ena vägen och den andra.

Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Bergdahl var ledare för Crime Inc.

Jag slår en signal till psykologiprofessorn Bengt-Åke Armelius, som sitter i Kriminalvårdens vetenskapliga råd för att prata om hur man ska se på andra chanser, på risker och möjligheter och rehabilitering.

Han pratar om skillnader mellan kriminalitet som är djupt rotad i identitet, och en sort som är mer situationsrelaterad.

– De som har återfall i samma typ av brott, då handlar det ofta om relationsstörningar. De har någon form av identitetsproblematik eller personlighetsstörning. Sådana fall är alltid lite mer krävande, det är inte lika säkert med positiva resultat.

– Men om det är någon som klarat sig under flera år… tiden är en väldigt viktig faktor. Ofta tittar man på återfall inom något eller några år, men om man har ställt om och gör något av sin identitet istället, något konstruktivt, då kan man se en förändring. Det är positivt.

Föräldrar är oroliga

Armelius berättar om den övertygelse och det arbete som krävts för den som lyckats lämna gängmiljön, att den som tagit sig så långt redan har kommit en bra bit in i ett nytt liv.

– Inom vårdprogrammen arbetar man mycket med vilka triggers som kan styra en specifik människa in i olika situationer. För den här mannen handlar det om att undvika situationer där hans triggers aktiveras. Och som arbetsgivare eller förening har man ett ansvar, man måste skaffa sig en metodik för att stämma av och göra återkommande kollar.

Sollentuna har en grovt brottsbelastad man som tränare för sitt artonårslag, det finns föräldrar som känner en oro inför det och det går att förstå.

Sollentuna har också visat att de är en förening som tror att en människa med hjälp av andra kan bli en ny och bättre, och att de tror att en sådan människa kanske har en del att lära ut.

Som principiell hållning kan jag inte annat än att tycka att de gör rätt. Om det sedan blir rätt avgör varken jag eller forskningen eller en enskild idrottsförening.

Det avgör Jonas Bergdahl själv, varje dag han snörar sina skridskor och rör sig framåt.

Laddar Live Upplevelse

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE