Bank: Klarar fallgroparna tack vare sin intelligens

Semester på Malta, ner i gruvan mot Spanien.

Mini-Foppa. Maxi-Janne.

Kan vi få en vecka då landslaget visar att de har plats för alla sina spetsegenskaper?

Janne Andersson svängde in på en parkeringsplats mellan Biltema och Willys, och när han svängde ut igen var han svensk förbundskapten i fotboll.

Det är lätt att glömma eller vifta bort det, men när Andersson tog över landslaget så visade han redan i första matchen att han hade en av de viktigaste egenskaper en tränare över huvud taget kan ha:

Lite flax.

Sverige fick ett felaktigt slutsekundsdomslut med sig mot Holland, och så hade resan mot VM-kvart och folkhemshjärtat börjat.

Tre år senare sitter vi i samma gamla Humlegårdskällare med en förbundskapten som fått lite motvind.

Heta frågor att tas med

Jag vet inte om jag någonsin varit på en pressträff där fallgroparna varit så försåtliga, riskerna att köra av vägen varit så uppenbara. Hur hanterar han Hasan Çetinkaya-utspelen (som vanligt)? Borde han egentligen sitta i guldbollens jury (det ingår i jobbet)? Vad tänker han kring landslagsresor till Qatar (han är medveten, men det ingår inte i jobbet att hantera politiken mer än så)? Har han dragit lärdomar kring utlandsfödda, landslagsaktuella spelare (kanske lite)?

Några svenska förbundskaptener hade kunnat landa i mediedrev efter ett par dimmiga svar, andra hade kunnat skicka ut Sverige i diplomatiska kriser och världskrig.

Det ingår i Janne Anderssons person att han klarar sig, att han är intelligent och trygg nog för att veta när han ska svara, när han ska passa och när han ska dribbla.

Det är det som gör att han får utrymme att koncentrera sig på de fotbollsproblem som han faktiskt har:

Defensivblocket han lutat sig mot har börjat halta i Helsingborg (Andreas Granqvist) eller halta i största allmänhet (Victor Nilsson Lindelöf), hans anfallskrafter har hamnat i måltorkadebatt (även om Krasnodar-korken lossnat för Marcus Berg) eller på kryckor (Viktor Claesson). Helgen slutade med att Pontus Jansson och Oscar Lewicki lämnade återbud.

Det må väl vara hänt. Spelare kommer och går, när han höll Marcus Danielson utanför truppen senast var det tydligen någon form av fotbollsmord enligt amatördebatten – nu har det varit tyst igen.

Andra besvär är större.

Ett Hasan Çetinkaya-format agentmoln hotar att underminera soliditeten i omklädningsrummet, och när Janne Andersson satte Berg på bänken mot Norge senast var det en överraskning från en tränare vars absoluta superkraft är stadgan i idén.

Det är med de utmaningarna han sitter här i källaren. Malta på lördag, Spanien på tisdag, och ett krav på att ställa sig grensle över viljor och krafter och hålla ihop det här lagets olika delar.

Den ena kan vi, för enkelhets skull, kalla Emil Forsberg.

Komfortabel seger sist

När Sverige mötte Malta hemma på Friends Arena gled de genom matchen med tofflorna på. 1–0 redan i spelargången, bekvämt utmanövrerande av Ray Farrugias begränsade nybygge, Robin Quaison gjorde mål, Forsberg var fantastisk, Alexander Isak stormade in och tog alla våra framtidsdrömmar med sig.

Efteråt pratade jag med Forsberg, och Mini-Foppa summerade utan att kanske riktigt mena det en fotbollssyn som väldigt ofta hamnat på undantag i landslaget.

– Vi har spelare med samma tänk om hur vi vill spela fotboll. Det ser ljust ut, det är roligt för alla, man involveras på alla möjliga sätt. Kolla på 2–0-målet, det kommer inte från ingenstans, det kommer från löpningar, det sker inte bara sådär, sa han.

Och så en sak jag fastnade för:

– Det händer någonting, från ingenting ibland. Det är det man vill ha. Man vill inte alltid ha ett traditionellt 4-4-2 och så bollen ner på kortsidan och så inlägg. Jag tycker det finns mönster i det vi gör nu.

Emil Forsberg pratade om impulser, ”att se något och låta det hända”.

Jag fattar väl också att det finns miljoner synpunkter på det han säger och den han blivit – eller framför allt på vad hans agent säger och är – men han hade ju hundra procent rätt i det.

Om ett svenskt landslag vill uppfylla hela sin potential så måste de bitarna finnas med. Fantasin, mönsterbrytandet, att låta saker hända. Jag antar att det var det Janne Andersson och Peter Wettergren var ute efter när de sjösatte Quaison-Isak-Forsberg-anfallet mot Norge.

Det är ju bara det att det inte räcker.

Hyllar kollektivet

Janne Anderssons fotbollssyn handlar om tydlighet, om ordning och reda, om struktur och lojalitet och tio andra osexiga overhead-ord.

– I grunden tycker jag att man ska hylla laget, inte individen. Rent principiellt så gillar jag det inte riktigt, som han sa när han fick frågor om sin plats i Guldbollen-juryn.

Eller:

– Förberedelser, det är det sättet jag tror på, det är så jag alltid kommer att arbeta. Spelarna alltid varit så lojala med vårt sätt att spela.

Olika matcher ställer olika krav, att möta Malta är sannerligen inte samma sak som att möta Spanien, men i grunden kommer det här lagets utmaning alltid att finnas i exakt den skärningspunkten:

Ibland måste någonting få hända ur ingenting (Forsberg). Men väldigt ofta händer är allting bakom (Andersson) själva förutsättningen för att det ska bli till. Det finns inget motsatsförhållande.

Snart åker landslaget till Malta, snart tar de emot Spanien.

Ju mer ordning de har med sig, desto större utrymme kommer de att få för sina impulser.

av