Allsvenskan i fotboll 2019

”Då tänkte jag att det var dags att lägga av”

Här guldmålas Djurgårdens hjälte Marcus Danielson

av

NORRKÖPING. När var han som längst ifrån den här stunden?

Marcus Danielson kletar lite extra guldfärg på halsen, tar ett grepp om Lennart Johanssons pokal, funderar ett ögonblick.

– När jag åkte hem från Helsingborg, då tänkte jag att det var dags att lägga av med fotboll.

Ibland är det värt att ge sig själv en andra chans.

En tre år gammal bild:

På biblioteket i Sundsvall sitter två fotbollsbackar och bläddrar i böcker. Både Marcus Danielson och Eric Larsson har valt att kombinera spel i giffarna med att läsa in ekonomprogrammet på Mittuniversitetet.

De skulle dra vidare sedan, åt olika håll. Larsson hamnade i Malmö och slog sig in i Sveriges spetsigaste elva, reste Europa runt och ägnade torsdagskvällar åt att möta Chelsea på Stamford Bridge. Danielson flyttade till Stockholm för att försöka slå sig förbi landslagsduon Erik Berg och Jonas Olsson och Jacob Une Larsson och få speltid i mittenlaget Djurgården.

Och här står vi nu.

Marcus Danielson har guldsulor på skorna, guldfärg på halsen och en stunds tid för reflektion medan hans lagkamrater i Djurgården primalskriker utanför.

– När jag skrev på för Djurgården så sa jag att jag kom hit för att vinna titlar, och alla bara ”vadå… då ska du väl inte gå dit?”. Det var väl lite mer sannolikt att Eric skulle vinna SM än att jag skulle stå här.

”Undrade vad fan det var som hände”

Har ni fortfarande kontakt?

– Jo, vi är ju kompisar. Men jag har inte ringt honom efter matchen idag om man säger så.

Marcus Danielson ler, mitt i allt guld. Ingenting är normalt i det här. Det är inte normalt att en allsvensk mittback landslagsdebuterar i en tävlingsmatch när han fyllt 30, det är inte normalt att han gör mål direkt i debuten, och det är inte normalt att en utbildad ekonom leder Djurgården till SM-guld i fotboll.

Och, tja, det var ju ingen normal match som ledde hit heller.

– I början där… jag undrade vad fan det var som hände, säger Marcus Danielson.

Hann du börja tvivla?

– Nej, inte egentligen. Det kändes ganska tryggt faktiskt. Vi hade ju lägen i första halvlek, vi träffade bara inte mål.

I en match de inte fick förlora låg Djurgården under med 2–0 efter fjorton minuters kölhalning – det krävs en del för att hitta tryggheten då.

Danielson gjorde det. Kanske berodde det på säsongen han har bakom sig, kanske handlade det bara om karriären han har bakom sig. Ta in två mål i Norrköping är ett ganska litet steg jämfört med resan som tagit honom från Eskilstuna och hit.

1 av 4

Gjorde monstersäsonger i Sundsvall

Han var ingen fysiskt färdig supertalang när han flyttade till Helsingborg i sena tonåren, men framför allt var han inte helt och fullt mogen för att ta steget.

– Jag bodde själv för första gången, och fattade inte riktigt hur man skulle sköta sig, hur viktigt det är med sömn och kost. Jag kunde väl laga makaroner och korv, men jag bodde tjugo meter från en pizzeria. Man kan inte leva på pizza om man vill lyckas. Det blev som det blev.

Det blev inget alls.

Danielson flyttade hem från Skåne efter två år, umgicks med tankar om att det ”kanske var dags att lägga av med fotboll”. På något sätt hittade han en omstartsknapp, och via Västerås SK och ett par monstersäsonger i Gif Sundsvall åkte han till Stockholm för att han ”ville vinna titlar”.

Utifrån sett var det en rätt tuff konkurrens du hamnade i, med Berg, Olsson och Une Larsson framför i kön. Men du var säker?

– Jag ville spela, och jag tyckte att jag skulle spela. Jag tyckte att jag var bättre.

Djurgården vann cupen i fjol, inför den här säsongen valde Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf att ge kaptensbindeln till Marcus Danielson.

– Jag hade aldrig varit kapten någonstans förut, bara vicekapten. Men jag hade bindeln på försäsongen, och sedan sa de åt mig att jag skulle fortsätta.

Min egen bild av årets Djurgården är att hittade något i en märklig match mot Elfsborg den 19 maj. De spelade 75 minuter med tio man efter en utvisning på Haris Radetinac, matchen fick ett långt avbrott när Mohamed Buya Turay olyckligt sparkade Elfsborgsbacken Joakim Nilsson medvetslös, men Dif vann med 2–0, deras andra raka vinst efter fyra raka utan seger.

Vem i Djurgården var det som lugnade ner en skogstokig Radetinac efter det röda kortet? Danielson.

Vem var det som tröstade en chockad Buya Turay när Nilsson låg medvetslös? Danielson.

Framför allt: Vem var det som saknades i Dif under de där fyra segerlösa matcherna?

– Det var lite svajigt där i våras, men jag tror inte att vi tvivlade någon gång. Fast jag var inte i omklädningsrummet då, jag åkte ju på en hjärnskakning mot Norrköping och var borta ett par matcher.

Foto: Pontus Orre

Inte jobbat så mycket extra på sistone

För egen del, har du gjort någon riktigt dålig match den här säsongen?

– Hmm. Jag vet inte. Jag tror inte det. Ingen sådan där match där jag känner att… nä.

Höstderbyt mot AIK, kanske? Du orsakade en straff och gav bort en boll till Tarik Elyounoussi?

– Du menar när jag tog fram bollen och tappade den? Kanske, men det var bara en liten stund där.

Det har skrivits en del om att Marcus Danielson är en av få som valt att jobba extra vid sidan av sin fotboll, på gigantiska revisionsbyrån Ernst & Young. Det har inte blivit så mycket av det sista.

– Jag har inte jobbat någonting de senaste tre månaderna. Det har varit svårt att få in det, och jag tror inte att de velat störa mig heller.

Paus för champagnesprut, uppehåll för att tömma flaskan över guldskallen.

– Det kommer att bli ett grymt festande ett par dagar nu. Jag har ingen aning om vad som ska hända.

Var firar ni i kväll?

– Vet inte.

Och sedan då? Efter landslagsdebut, landslagsmål och SM-guld – vad blir nästa steg för dig?

– Champions League med Djurgården.

Nu stormas den improviserade fotostudion av kärntruppen i mästarlaget. Jacob Une Larsson,  Astrit Ajdarevic, Jesper Karlström, Tommi Vaiho och Elliot Käck väller in och dansar en testosteronstinn form av pogodans runt sin lagkapten.

Det är fest på gång, tydligen.

En sista fråga bara. Vem blir den första du ringer till efter det här, vem är det du vill prata med mest av alla?

– Morsan.

”Tror att hon hade gråtit en tår”

Marcus Danielson ler, lite generat, lite lyckligt.

– Hon och pappa skilde sig när jag var tio, det var inte som att farsan stack, men hon har betytt så oerhört mycket. Hon skjutsade, hon ställde upp, hon fanns alltid där. Det är sånt man inte fattar när man är liten, man tror bara att det ska vara så, men herregud vad hon betytt mycket.

Mamma Birgittas grabb slutade inte med fotboll när han flyttade hem som tjugoåring, han fortsatte hela vägen till landslaget, till att vinna titlar med Djurgården med en kaptensbindel om vänsterarmen.

Här står han nu och försöker tvätta av sig en guldfärg som inte riktigt vill lossna, dessutom finns det bara kallvatten i kranarna i Norrköping.

– Både morsan och mina två bröder var här. Jag tror att hon hade gråtit en och annan tår redan.

Marcus Danielson torkar sig med en handduk, drar på sig en t-shirt med mästartryck och ansluter till pogokillarna i laget.

Djurgårdens omklädningsrum ligger tjugo meter bort. Det ska finnas pizza där.