Mejla

Simon Bank

Bank: En hysterisk guldstrid som lever i 90 minuter till

Mästerlig fotboll är en sak, mästarfotboll en annan.

Djurgården kontrollerar sig till tre poäng till, nu ska alla till Norrköping och se en hysterisk guldstrid leva 90 minuter till.

Förlorar de inte nu så vinner de allt.

Det är den allra bästa av tider, det är den allra värsta av tider.

I sex dagar kommer Djurgårdens IF att somna varje kväll, vakna varje morgon, och veta att de har ena handen på svensk fotbolls finaste pris. De måste planera för en dröm, vara medvetna om att den kan spricka. Boka festlokal, beställa champagne, allt. För tjugofem år sedan tryckte Örebro SK upp t-shirts med tryck i guldskrift: ÖSK SVENSKA MÄSTARE 1994.

Sedan vann de inte. IFK Göteborg tog guldet, och tröjorna ligger kvar i en kartong som en påminnelse om vad fotboll är.

Den här kvällen var ÖSK långt från guld, men nära en guldstrid, när de mötte Djurgården på Tele2 Arena.

Marcus Danielson fick ta emot domarnas pris före avspark, Tommi Vaiho utsågs till årets järnkamin.

Det kan vara värt att berätta det, för det var inte som att det hördes.

När Djurgården kom in och ställde upp för årets sista hemmamatch slog matchspeakern ut med armarna och log: ville ingen höra vad han hade att säga?

Nä. Klart de inte ville.

Det här var en match som ramades in av fraset från ett par tusen guldflaggor och den där sorten vokalvulkan som Dif faktiskt är bäst i Sverige på. Det här var, meddelade ståplats, en match som handlade om ”varandra, våra drömmar och vårt lag”.

Alla domare i 08-området

Den här hösten var en mentalt ganska bekväm resa fram till AIK-derbyt, en prövning fram till nu, och ett rent helvete härifrån och in i mål. De skulle väl inte vinna något guld 2019, men nu är det plötsligt deras att förlora.

Jag vet inte om de spelat sprakande mästerlig fotboll särskilt ofta, men vem bryr sig: de har spelat mästarfotboll i stället, sorten som är så trygg, så tydlig, så svår att bryta ner, så enkel att imponeras av. Är de bra vinner de, är de sämre så tar de poäng ändå. Det här var en påminnelse, under exceptionella former.

Inte ens slumpen var någon tillfällighet. De hade sökt den där bollen ut mot Haris Radetinac redan när han fick ett nytt försök efter en dryg minut. Inlägget träffade en uppsträckt vänsterhand på Kevin Wright, och efter att Stefan Johannesson i lugn och ro konsulterat alla domare i 08-området (inklusive fjärdedomaren Patrik Eriksson) så blåste han straff. Fredrik Ulvestad dunkade in den via Oscar Janssons händer.

Slutfasat. Slutfrasat.

Trodde inte ens själv

Jag har sett den här matchen förut. Örebro SK med metodfotboll utan spets, med 4-5-1 bakom en ensam Viktor Prodell. Curtis Edwards som screenar bort uppspelsvägen till en sittande mittfältare (Martin Lorentzson den här gången). Djurgårdens mittrea med Ulvestad-Edwards-Karlström som känner av rytmen och roterar konstant. Två blå ytterbackar som åker pendeltåg. Buya Turay som lärt sig allt utom offsideregeln.

Så har Dif kontrollerat sig igenom en säsong, så kontrollerade de sig igenom en halvlek till. Mest anmärkningsvärt var hur briljant en opressad Jacob Une Larsson gled runt och såg ut som Tom Brady, med suveränt quarterbacksspel och svepande crossbollar.

Djurgården tog sig fram till halvchanser, avslut i gaveln, andrabollsavslut upp på andra etage. Örebro? Mest talande var när Kevin Wright fick ett kontringsläge, en mot en mot Marcus Danielsson från 40 meter… han trodde inte ens på det själv.

ÖSK behövde (eller, de behöver ingenting, de blir nia alltid, oavsett) få något slags nystart, de fick ett pyroavbrott i början av andra halvlek – medan ljustavlorna på Tele2 visade matchreklamen ”DJURGÅRDEN BRANN”, mycket underhållande – och de tryckte upp fler spelare runt Prodell längst fram. Det räckte för att förvandla en promenad till en fotbollsmatch, men det räckte ju verkligen inte, för så här ser det ut när en säsong flyger:

Felträff av Fredrik Ulvestad, felträff av Mohamed Buya Turay – och så hade vi 2–0.

En mästarmatch till

Sagan om en säsong när allt går fel på precis rätt sätt. Erik Berg rehabtränar, poängvärvningen Astrit Ajdarevic gör mycket utom mål, Djurgården vinner ändå. Turay var halvvägs upp på ståplats innan hans lagkamrater fångade in honom, han blev svinsur när han byttes ut. Emir Kujovic kom in och petade in slutresultatet 3–0. En mästarmatch till.

Och här är vi nu.

AIK ramlade av Öresundsbron och är borta från Europa, Hammarby och Malmö packar ner gulddrömmen till nästa helg. Inget är klart än, men Djurgården blåste ut den här ångesten på 90 sekunder, och nu har de fem dagars guldneuros kvar innan de åker till Norrköping.

Så länge som de inte förlorar så vinner de. Den bästa av tider, den värsta av tider.

Laddar Matchlista
Laddar Tabell

av