Bank: Öresundsbron kommer att gunga

Jag struntar väl i Manchester United och Arsenal och Roma.

Winter is coming: Malmö FF mot FC Köpenhamn här uppe i norr.

Games of the Throne.

Bränn bron.

Det är ju det här allt handlar om, det här allt kretsat kring när Malmö FF ritat sina kartor på sina resor ut mot kontinenten: att ta steget från gränderna till de lite bredare gatorna. svensk fotboll vet att kristallkronorna och avenyerna är för långt bort, de där som tillhör supermakterna från de stora ligorna. Det som finns inom räckhåll är kontinentens division två-nivå, den som räcker för att de stora i alla fall ska veta om att man finns.

I Norden har det bara funnits en klubb på den nivån i modern tid.

FC Köpenhamn, en bro och en värld bort.

Man behöver inte heta Robin Olsen för att veta hur laddat det där avståndet blivit. När landslagsmålvakten häromåret erkände att FCK är hans favoritklubb tog det hus i helvete i Malmö.

Relationen mellan klubbarna färgades av en läktarskandal, med polismisshandel, under ett Royal League-möte i Köpenhamn. I Malmö har FCK varit en ekonomisk jätte som burit sig illa åt mot MFF:s fans, de har blivit den enda störande faktor som står mellan MFF och herraväldet i Norden.

Länge har det liksom inte varit något egentligt snack om styrkeförhållandena. Under Ståle Solbakken har FCK blivit en klubb som kan sälja spelare för miljarder men ändå fortsätta prestera, en europeisk division II-klubb som vet hur man gör.

Malmö FF har inte varit där.

Men Malmö FF har varit på väg.

1 av 2 | Foto: ©ANDERS KJÆRBYE / BILDBYRÅN

Kalibrerad för att klara dubbelbelastning

De har gjort sina läxor, de har gjort en total genomlysning av sin verksamhet med Europa som måttstock, utvecklat sin infrastruktur och skaffat sig en vana av att sätta ner fötterna på fotbollsplaner långt bort och göra sitt jobb.

De gick till slutspel i våras. De kan göra det igen.

Malmös trupp är kalibrerad för att hantera den dubbla belastningen med europaspel och allsvensk guldstrid, och jag tycker att deras spel sett mer funktionellt ut i de internationella matcherna. Där har det räckt alldeles utmärkt med att vara välorganiserade, fysiska, medvetna om kraven på fart. I allsvenskan har de stundtals blivit för endimensionella, för svajiga i övergången mellan de första tjugo minuternas ösfotboll och fortsättningens kontrollspel. Det har sett lite endimensionellt ut, med Anders Christiansen som den enda riktigt lysande kreatören.

Nu har de fått en lottsedel med en vettig chans. Ett FC Lugano (hej, Alexander Gerndt!) som går kräftgång i ligaspelet skräms inte, Dynamo Kiev är en gammal jätte som tappat fart efter de fina Rebrov-åren. Det är inget motstånd som skräms.

Men strunt i det.

Bron kommer att gunga

Det som ringar in hela den här hösten kommer att vara måttstocksmatcherna mot FCK. FC Köpenhamn är det Malmö FF vill vara – sportsligt – och nu får vi två matcher mot ett ungt, starkt FCK som visar hur nära MFF kommit att ta över tronen i Norden.

Viktor Fischer som dansar förbi Lasse Nielsen utan att anstränga sig? Ståle Solbakken som överlägset gratulerar Uwe Rösler till en tapper poäng på Stadion? Markus Rosenberg i bar överkropp efter en magnifik 2–1-nick på stopptid i Parken?

Hur många bultar finns det i Öresundsbron?

Ingen aning, men skruva åt dem ordentligt. Den kommer att gunga.

1 av 3 | Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN
Heta känslor när MFF mötte FCK i en försäsongsmatch 2016

av