Mejla

Simon Bank

Jordan framstår som Nalle Puh jämfört med Lance

Publicerad:
Uppdaterad:
Lance Armstrong, aktuell i ny dokumentär.
Foto: Bas Czerwinski / TT NYHETSBYRÅN
Lance Armstrong, aktuell i ny dokumentär.

Vi vill ha våra hjältar i fred. Får vi inte det vill vi åtminstone ha våra heliga berättelser intakta.

I pestens tid är idrottshistoriens viktigaste skurk tillbaka för att skava mot banaliteterna.

Lance pratar. Get your hate on.

Jag fattar ju varför han inte fattade.

Det har gått två veckor sedan Paolo Roberto, värstingen som blev kampsportare som blev toppboxare som blev tv-älskling som blev entreprenör som blev åsiktsmaskin som blev influerare, föll genom alla skyddsnät.

Han köpte sex av en utsatt kvinna, allt rasade, och Paolo följde kartan som snitslats av miljoner före honom:

Djupa andetag, suckar, självupptagen självutplåning i TV4. Eftertänksam lifestyle-bild på Instagram med text om hålet i hans själ och en påbörjad resa mot absolutionen.

Livet som regisserad dikt, med Jaget som solipsistiskt centrum.

Varför funkade det inte?

Foto: Lina Siksjö/Aftonbladet/TT / TT NYHETSBYRÅN
Paolo Roberto.

För att Paolo Roberto trodde att han var en perfekt hjälte, för att han inte fattade att han för väldigt många bara var ett andetag/sexköp ifrån att vara en perfekt hycklare.

Publiken hade inga problem med att skjuta sönder Paolos berättelse, så länge som de fick ha sin egen i fred. En uttalad antifeminist som kränker kvinnor, inga frågor på det, inget brutet narrativ. Ibland är en cigarr bara en cigarr.

Medan idrottsvärlden står – nästan – stilla tittar vi på dokumentärer i stället. De senaste veckorna har alla sett en Michael Jordan-sanktionerad serie där Michael Jordan i stycken framstår som en mobbare, för att sedan diskutera toppidrottens villkor.

På måndag släpps andra delen av en annan ESPN-serie för en svensk publik, den om Lance Armstrong. Jag fick problem med andningen när jag såg den, och det berodde inte på covid-19.

Foto: Thibault Camus) / TT NYHETSBYRÅN
Michael Jordan.

Armstrongs berättelse är bättre än alla andras. Uppväxten med en sjuttonårig mamma och en pappa som inte fanns, en styvfar som misshandlade honom och gjorde honom till a champion, formandet av en psykopat, VM-guldet, cancer-dödsdomen, återuppståndelsen och de sju Tour de France-vinsterna, välgörenhetsarbetet för cancerdrabbade som kronan på verket. Och så peripetin, dopningsmisstankarna som visade sig vara sanna, slöjan som föll och visade att en av historiens största idrottare var historiens värste fuskare.

Det var inte gud och karaktären som gjort honom bäst, det var blodcellsdoktorn Michele Ferrari som gett honom Epo (”raketbränsle” som Lance säger).

”Världens bästa lag – världens främsta fuskare”

Ni blev överraskade över att Jordan var elak?

Låt mig meddela: han framstår som Nalle Puh jämfört med Lance.

I ESPN:s (välgjorda, naturligtvis) dokumentär möter vi hela bandet av gamla lagkamrater, de som bar honom genom helvetets portar: George Hincapie, hans edsvurne löjtnant. Zabriskie, Vaughters, Bobby Julich. Hans Judas-karaktär Floyd Landis. Tyler Hamilton, som bröt nyckelbenet i girot men fullföljde trots att han gnisslade sönder hälften av tänderna under återstoden av loppet.

De var världens bästa lag, världens främsta fuskare. Än en gång ger de en bild av dynamiken under Armstrongs skräckvälde, av dopningen, trakasserierna, paranoian och en sorts vänskap.

Men det är Lance Armstrong allt handlar om.

Alla som dragit paralleller mellan Michael Jordan och Zlatan Ibrahimovic (inklusive Zlatan själv) kommer att känna igen sig i Armstrongs återkommande tävlingscredo, hur han kommer på sig själv med att någon enstaka gång känna empati eller sympati för en konkurrent, bara för att direkt korrigera sin inställning:

– Vad fan. Get your hate on, säger han. Slå på hatet nu!

Ber inte om ursäkt

Det har gått sju år sedan Lance Armstrongs Paolo Roberto-ögonblick, sedan det enda som återstod för honom var Erkännandet. Han följde den heliga berättelsens karta då också, slog sig ner med Oprah Winfrey för att tala ut™. Syndaren som söker syndernas förlåtelse, en förlösande kristen katarsis och så vänder vi blad?

Inte Lance.

Han jobbar inte med att reparera hålen i sin själ, han är inte fundersam i motljusfilter. He gets his hate on.

Det är det som gör Lance Armstrong till idrottshistoriens viktigaste skurk, att han inte ber om ursäkt.

ESPN frågar om det var ett svårt beslut att fortsätta med Epo efter att han besegrat cancern.

– Uh. No.

”Lance Armstrong låter oss inte andas”

De frågar hur det var för honom att se sig själv i spegeln under alla de där åren när han visste att han ljög (förnedrade, kränkte, manipulerade).

– No problem. No problem.

Det vore lätt att föreställa sig att sju års glapp mellan erkännandet då och dokumentären nu skulle gett utrymme för reflektion och eftertanke, men Armstrong kunde inte bry sig mindre om hur det borde vara, hur Berättelsen med stort B ska se ut.

På sista raden, utifrån allt vi vet, allt han gjort, alla krig han gått in i, alla oheliga allianser med cykelvärldens styrande, alla miljardstämningar hans advokater hjälpt honom igenom?

– I wouldn’t change a thing, meddelar han.

Lance Armstrong låter oss inte andas, han erbjuder ingen lättnad, han är den han är – och han blev det i en perfekt storm av internetgenombrott, kommersialisering och post-9/11-patriotism. Han tänker inte ta individuellt ansvar för en kollektiv sjukdom.

Foto: Peter Dejong / TT NYHETSBYRÅN
Marco Pantani (höger) vann Tour de France 1998 – Jan Ulrich (vänster) blev tvåa.

Det är omöjligt att känna minsta sympati för honom, men han ber inte om det heller. Det är det som gör honom en miljon gånger intressantare än alla strömlinjeformade amatörsyndare före och efter honom.

Känner han ingenting?

I ESPN-serien märks det egentligen bara en gång, när han pratar om Marco Pantani och Jan Ullrich (jag tror att tysken, hans konkurrent och evige tvåa, är den ende han säger sig ”älska” i hela dokumentären). Pantani gick under och dog ensam på ett hotellrum i Rimini, Ullrich förlorade sig i depressioner och skam.

– De dödade Pantani, säger Armstrong. The fucking sport did it to him.

Pantani och Ullrich var inte som Lance, kanske hade de klarat sig om de varit det.

Man kan tycka mycket om det, men det är frågor som fortsätter långt bortom det banala.

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE