Mejla

Malin Wollin

Svenskar säger att de älskar att resa – alla ljuger

Publicerad:
Uppdaterad:
Arkivbild.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Arkivbild.

Hej, jag heter Malin Wollin. Ni kanske känner igen mig från koketta verk som ”Vi semestrar i Sverige för att lära våra barn något viktigt för framtiden” och ”Vi reste runt i västra Skåne och njöt av lokalproducerat och när vi kom hem så fanns det inga pengar kvar, men det var det vääärt”

Svenskar älskar att resa, men det gör vi inte.

För jag är svensk och jag säger att jag älskar att resa, och då ljuger jag.

Jag ska berätta varför jag älskar att ”resa.”

Klockan är 17.30 och jag står i ett trångt badrum som är fult men rent eftersom någon städar här fem dagar av sju. Jag är brun och det är så läckert att jag inte ens bryr mig om att min panna är en explosion av hormonella pigmentförändringar, åh att få vara den som föder barnen, att vara blödaren i världen, det är det värt för att få dörren öppnad på varuhus.

Vad snygg jag är när jag tänker efter, säger mina ögon till mig själv medan jag lägger två tjocka lager mascara från den lilla taxfreeshopen i Kalmar, för billigare än så här kan det ju ändå inte bli, Hallå, det är två Clinique till priset av en!

Jag har packat alla mina småklänningar, sedligheten ligger hemma i Kalmar tillsammans med mina illasittande jeans. Nu ska jag visa upp mina bruna ben hela vägen upp till stjärtflikarna, eller så långt jag har rakat, vilket som nu kommer först. Joachim får jaga barnen i kväll, för jag kan då inte böja mig fram och lyfta skrikande krängande barnlemmar.

När jag kommer hem ska jag göra storartade saker med mitt liv, så är känslan nu. Allt är möjligt när jag ser mitt solkyssta jag i en spegel som torkas av fem dagar av sju.

Jag snörar mig i klackaskor och går i kortege med familjen mot anläggningens restaurang.

Vi ska dricka husets sura vita, men surt vitt på Gran Canaria är alltid godare än hemma. Här låtsas vi bara att surt är en lokal druva.

Barnen får hämta maten från den lilla vagnen där man öst ner random gafs och friterat i olja på dunk.

”Bara barnen är nöjda och håller tyst så får de äta mineralbefriad kost i en vecka”, tänker vi och leker att vi är nykära genom solglasögon immiga av lokal sur druva.

Jag säger att jag älskar att resa, men jag älskar bara att bli lallad med och omhändertagen i ett varmt land med pool, rumsstädning och pommes frites till barnen.

Jag tror att alla ljuger.

Alla vill bara ha de tre P:na

Pommes frites, pool och Pinot Sur.

Men vad händer om ni fastnar?

Vad händer om ni inte får komma ut, inte får komma in?

Så surt om det sura tar slut och barnen tröttnar på pommes frites.

Jag betraktar mina pigmentförändringar som inte alls är lika sexiga i den kallaste juli sedan gamle kungen.

Vad ful jag är i reflektionen som inte torkas av fyra dagar av fem.

Men jag är i alla fall hemma.

Av:

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN