Mejla

Oisín Cantwell

Debatten om munskydd kommer tråka ihjäl oss

Publicerad:
Uppdaterad:
Munskyddets vara eller icke vara – en debatt som aldrig tar slut
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Munskyddets vara eller icke vara – en debatt som aldrig tar slut

Det är inte avsaknad av munskydd som blir vår död.

Med en till visshet gränsande sannolikhet är det debatten om dessa tygtrasor som slutligen tråkar ihjäl oss.

Ett tjat som i sin oresonlighet får Trumps hantering av valförlusten att framstå som föredömligt vis.

Ta bara utspelet i DN i dag. Tio forskare, varav sju är experter på ekonomi och sannolikt inte vet mer om smittspridning än vilken brevbärare, domare i curling eller kvällstidningsjournalist som helst.

Tegnell är dum, munskydd fyller en funktion och är för övrigt inte särskilt dyra.

Åtminstone en av debattörerna ingick i skaran av 22 experter som stod för vårens mest underhållande bidrag i den egenartade åsiktsindustri som vuxit fram sedan pandemin bröt ut.

Ni vet, de som röt till om ”tjänstemän utan talang” och byggde hela sitt resonemang på siffror som inte stämde och sedan trasslade till det för sig genom att hävda att materialet de byggde sin retorik på är av underordnad betydelse.

Och det var inte vad som helst de hade fel i. De påstod att ”I Sverige stiger dödstalen mot Italiens höjder”, ett påstående grundat på någonting så magert som en frusen ögonblicksbild av hur det såg ut under tre dagar.

 
En skulle kunna tro att denna fadäs var tillräcklig för att få dem att återgå till sin vardagliga verksamhet och låta glömskans barmhärtiga slöja falla över eländet.

Eller i vart fall att de skulle ta intryck från diverse proffs som skrev repliker.

”Resonemanget är ovetenskapligt”, röt en professor. ”Ett ovederhäftigt och direkt oanständigt angrepp”, fräste en annan.

Men de 22 ångade på. Då de ett tag var fler än antalet sammanlagda iva-patienter i hela riket flyttade de sin debattlusta till Australien, men sedan tog smittspridningen på hemmaplan fart igen och i pressen var de snart lika populära som GW är då något mord har begåtts.

 

Nu påstås det att studier visar att människor håller längre avstånd från dem som har mask än dem som inte har munskydd.

Tacka för det. Historiska exempel på människans något begränsade förmåga att känna medlidande saknas inte, men i det vardagliga livet är en viss artighet dessbättre vanligt förekommande.

Viss otur i tajmingen har de tio onekligen. I går presenterades nämligen en undersökning om munskyddens betydelse för att begränsa spridningen av coronaviruset.

Den visade att en tyglapp för ansiktet inte är mycket till skydd. 1,8 procent av de studerade som bar mask insjuknade. 2,1 procent av dem som inte skyddade sig på detta sätt drabbades av viruset.

Förvånande är resultatet inte. Om nu munskydd var effektivt, så borde det ha märkts i länder som har infört krav på dem. Men det har det knappt.

Tänk om andra sätt att hålla avstånd är mycket effektivare? Som exempelvis sjuklön. Det har vi i Sverige. Många länder har det inte.

 

Jo, jag vet. En undersökning är inte den slutgiltiga sanningen. Och just den här säger ingenting om ifall den som är sjuk sprider mindre smitta om mask är på eller ej.
Men det är knappast primärt av omtanke av andra som förespråkarna ångar på. Och det här är trots allt den första större studien i sitt slag som har gjorts om tyg för munnen i förhållande till covid-19.

Någon inverkan på det offentliga samtalet borde den väl ändå få?

Det är sannolikt för mycket begärt. Den finska staten gjorde en översikt av tidigare forskningsläge och kom fram till samma sak som danskarna utan att någon brydde sig.

Men så lever vi också i en tid då en ledande tyckonom på stor tidning har peppat svenskarna till att sy egna munskydd på kvällarna.

 

Så där har det fortsatt. Dag ut och dag in av malande. I tidningar, radio och tv.

Dramaturgin har inte utvecklats en millimeter. Arga krav möts av en Tegnell eller en Löfven som säger att nyttan sannolikt är marginell och att påbud inte är aktuellt.

Jag hörde statsepidemiologen med stoiskt lugn förklara för en reporter på någon av presskonferenserna att han bedömer det som mindre sannolikt att det ska gå att förmå folk att ha på sig munskydd på privata middagar.

 

I augusti hade mitt blodtryck stigit till en sån nivå att jag twittrade:

”Men kan inte ledarskribenter och annat löst folk bara sluta idissla munskydd någon gång. I den mån jag någonsin har haft ett förstånd är jag på väg att tappa det”.

Agnes Wold, professorn i bakteriologi som fått status som ledande nationell folkbildare, skickade min tweet vidare med ett tillägg:

”Tack! Tack! Tack! Sade jag tack?”

Ett stort ögonblick för mig. Ett obetydligt ögonblick för samtiden.

Som det ser ut just nu är det mer sannolikt att Nordkorea kommer att få arrangera OS än att stridsfrågan begravs.

 

Invändningarna hörs hela vägen till min hemmaredaktion. Debatt leder till utveckling, det är faktiskt bättre att leva i ett land där ordet är fritt än att framlida sina dagar i stater där det inte är det, det är knappt tillåtet att ifrågasätta den svenska modellen.

Möjligen har ni rätt. Vad vet jag.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt med den här kolumnen. Den är meningslös. Folk som håller med mig läser förhoppningsvis med viss förtjusning. Andra gör det möjligen med stigande irritation.

Men låt mig ändå få framföra ett anspråkslöst förslag:

Byt spår.

 


Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE