Mejla

Oisín Cantwell

Publicerad:
Uppdaterad:

Det gick åt helvete redan på 1960-talet

Publicerad:
Uppdaterad:
Vällingby Centrum invigs av statsminister Tage Erlander (S) 1966. Resultatet av ”ABC-städerna” blev isolerade enklaver, ödslighet och försämrad social kontroll.
Foto: SvD/TT
Vällingby Centrum invigs av statsminister Tage Erlander (S) 1966. Resultatet av ”ABC-städerna” blev isolerade enklaver, ödslighet och försämrad social kontroll.

Politiker har med betydande energi ägnat de senaste 50 åren åt att skapa förutsättningar för vår tids gängmord.

Det påstås i en ny och bitvis intressant rapport.

Stiftelsen Tryggare Sverige, som inte utan envishet arbetar med att sprida kunskap om brottslighet och otrygghet och som inte försitter en möjlighet att plåga makthavare med frågor om hur de tänker göra samhället bättre, släppte i dag rapporten ”Ensam är inte stark”.

Rubrikerna skriker numera var och varannan dag om det senaste gängmordet, medan rapportförfattarna stillsamt påpekar att stökiga ungdomsgäng, buskörning i bostadsområden, skadegörelse, klotter, pinkande mot väggar och allt det där andra som varken tidningar eller politiker pratar särskilt mycket om mycket väl kan ha större inverkan på hyggligt folks trygghet än de kriminellas våldsamma uppgörelser.

Vägen mot en situation där dödligt skjutvapenvåld bland unga män är tio gånger så vanligt i Sverige som i Tyskland och fyra gånger så vanligt som i Storbritannien var givetvis kantad av den ena ansatsen godare än den andra.

Faktum är att det började gå åt helvete redan på 1960-talet, enligt rapporten.

En första ”tipping point” är modernismens intåg i stadsplaneringen. Visby byggde redan på 1200-talet en mur som skydd mot yttre fiender och hade en mix av bostäder, arbetsplatser och näringsverksamhet som skapade en känsla av trygghet.

Under århundraden förfinades och utvecklades städerna, men för snart 60 år sedan började det blåsa nya ideologiska vindar.

Det blev populärt med ABC-städer, med utspridda arbets-, bostads- och centrumområden. Resultatet: isolerade enklaver, ödslighet och försämrad social kontroll.

Nästa misstag var polisens förstatligande 1965, som påstås ha lett till att polisen i efterhand har fjärmat sig från kommunerna.

Dessutom delades den fina gamla landsfiskalens arbetsuppgifter som polischef, åklagare och kronofogde upp i tre myndigheter, vilket ska ha orsakat effektivitetsförluster.

Det är möjligt att påståendet är korrekt, men jag blir utmattad redan av tanken på att vara en person som ena dagen jagar stora och mindre gangsters, andra dagen åtalar Akilov och den tredje utmäter Hells Angels tillgångar.

En fjärde ”tipping point” är framväxten av vår tids gängbrottslighet. Kriminella motorcykelgäng fick fäste i Skåne från och med 1987. Dagens möjligheter att kraftsamla saknades och de brottsliga organisationerna bredde ut sig över landet.

Vi börjar så sakteliga närma oss vår tid. Närpolisreformen på 90-talet skulle leda till förbättringar, men slutade med att polisen fick sämre lokal förankring.

Ett i allt väsentligt korrekt påstående, även om rapportförfattarna försöker trolla bort anledningen till fiaskot.

Olyckligtvis sammanföll reformen med den tidens djupa statsfinansiella kris och polisen fick finna sig i att genomföra den utan nya resurser.

Stiftelsen fortsätter att blanda och ge. Den har rätt i att narkotikapolitiken gått åt skogen och fel i att 2015 års polisreform, då de 21 polismyndigheterna blev en, ytterligare fjärmat kåren från medborgarna.

I själva verket har polisen i dag högre närvaro i de utsatta områden där det mesta av eländet pågår än för fem år sedan. Visserligen inte tillräckligt hög, men det är strängt taget en helt annan fråga.

Den åttonde och sista orsaken handlar om migrationskrisen hösten 2015. 134 000 asylsökande andra halvåret tvingade kommunerna att prioritera en helt ny situation, medan befintliga utmaningar som utanförskap och parallellsamhällen sjönk som slagrörda ugglor på listan över väsentligheter att ta itu med.

Vilka åtgärder föreslås då?

En del är enkelt att hålla med om. Fler poliser ute i verkligheten och förbättrat stöd till brottsoffer.

Fokus på att laga pangade rutor och sanera klotter; ett samhälle som struntar i att städa upp signalerar att här råder laglöshet, vilket i sig leder till nya och värre brott.

Annat känns mindre genomtänkt. Behövs verkligen en nordisk polismyndighet? Samarbetet med grannländerna kan säkert bli bättre, men är redan väl utvecklat och är på väg att bli ännu tätare.

Kommunal polis? En ny administrativ koloss är väl ändå det sista Sverige behöver. Rapportförfattarna rekommenderas ett studiebesök i Belgien, där konkurrens mellan olika polisära organisationer ledde till att vissa pedofiler kunde härja i årtionden.

Men det där är randanmärkningar. Rapporten är inte oviktig. Seriöst intresserade makthavare har anledning att ägna den i varje fall en kort stunds uppmärksamhet.

Endast genom att känna till vår historia kan vi undvika att göra om tidigare generationers misstag.

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: