Mejla

Robert Aschberg

Håll er friska, kära läsare, sjukvårdskrisen blir långvarig

Publicerad:

Redan innan vi drabbades av coronan stod 130 000 patienter i kö för att få en operation.

   Då hade kön växt i många år.

   Sedan dess har ytterligare minst 70 000 människor hamnat i denna kö, på grund av pandemin.

   Den så kallade vårdskulden är alltså enorm, och man behöver inte vara medicinare för att räkna ut att många patienter kommer att drabbas allvarligt, i väntan på nödvändig behandling.

   Eftersom det också rådde kaos och underbemanning inom stora delar av sjukvården redan innan epidemin slog till ser det mörkt ut för den som inte är frisk idag och de kommande åren.

   Sara är undersköterska på ett stort sjukhus och arbetar med covid-patienter på en intensivvårdsavdelning på ett stort sjukhus.

   Efter många år i vården, varav sju på intensivvårdsavdelning, sa hon upp sig i veckan.

   Inte för att jobbet är stenhårt. Nej, hon är inte utarbetad eller slutkörd.

   Hon var helt enkelt trött på ständiga nedskärningar och omorganisationer, på att cheferna inte lyssnar, på varsel om uppsägningar, på den ständiga känslan av otrygghet och framförallt, på att kunskap och erfarenhet inte räknas längre när allt handlar om “produktion”.

   Så här skriver hon själv: 

   “Idag var dagen då jag valde att gå. Idag har jag valt mig själv framför mitt jobb. Valt att lämna något jag älskar, vända ryggen åt människor som jag egentligen vill vara med, jobba med, skratta och gråta med. 

   Idag valde jag bort en organisation som länge har valt bort mig. Inte svart på vitt, rakt ut, öppet och ärligt. Men genom konstanta gliringar om att det jag gör inte är viktigt, att såna som jag lätt kan ersättas. En organisation som döpt om människor till produktion. Som fattat beslut efter beslut som försämrat både min arbetsmiljö och den vård jag kunnat ge. 

   En organisation som förväntar sig - kräver - allt vi har, men inte ger särskilt mycket tillbaka. 

   Ingen av dom som fattar alla stora beslut kommer märka att jag går. Ingen av dom kommer undra varför mitt skåp är tomt. Mina händer kommer ersättas av andra. Förmodligen ett par händer med mindre erfarenhet. Nya ögon som behöver många år på sig innan dom ser nyanserna jag ser. För det tog mig år att bli riktigt bra på det jag gör. År av genuint intresse för mitt yrke, för mina patienter och orsakerna till deras behov av avancerad sjukvård. 

   Kanske lämnar jag små spår i statistiken. Kanske blir siffrorna sämre för varenda en av oss som går, som inte längre orkar. Och kanske blir dom till slut så dåliga, att dom inte längre går att vifta bort som tillfälligheter. 

   Kanske kommer det tillslut inte gå att fortsätta hävda att patientsäkerheten inte påverkas av att allt ska slås samman, effektiviseras. Kanske kommer någon, nån dag, sätta sig vid stort bord i ett mötesrum och säga: fan, jag tror vi förstörde allt."

   Sara är alltså inte ensam.

   Många andra har sagt upp sig från samma arbetsplats. Mest sjuksköterskor, som det är riktigt ont om numera.

   Varför? Tja, politiker som hävdat att sjukvårdspersonalens många varningsrop bara är “enskilda upplevelser av enskilda händelser” har definitivt inga konstruktiva svar.

   Håll er friska, kära läsare i välfärdslandet Sverige, för även om vi blir av med covid-19, så kommer sjukvårdskrisen att bli långvarig.

Av:

Publicerad: