Mejla

Peter Kadhammar

Förre polisministern Ygeman blev vittne till litterärt bråk på kafé

Foto: TT
Sveriges energiminister Anders Ygeman.

Min vän Författaren hade skrivit en ny bok och jag skulle läsa manus och ge synpunkter. Under läsningen började jag må illa. Jag sa det till honom. Han använde semikolon på ett sätt som gav mig kväljningar.

Semikolon är som alla vet ett kolon med kommatecken. Det ser ut så här: ;

Det händer att yngre kolleger frågar mig hur de ska använda semikolon. Detta skiljetecken är språkets svåraste. Enkelt uttryckt är det ett slags mjukare punkt mellan två fullständiga satser. Men det är knepigare än så.

Det är lättare att bestiga Mount Everest än att använda semikolon korrekt. Även om man kan reglerna lyder semikolonet också under konstens lagar eller snarare frånvaro av lagar.

Antingen har man känslan eller också inte.

Därför är mitt råd alltid: håll dig borta annars slutar det i katastrof och tårar, använd punkt i stället.

 

Punkten är språkets enklaste och mest underskattade tecken. Rätt satt punkt är effektivare än en gevärskula sa den store sovjetiske författaren Isak Babel.

Sedan lät Stalin skjuta honom.

Jag läser i den brittiska tidskriften Times Literary Supplement (TLS) att semikolon piskar upp starka känslor hos den sortens personer som har starka känslor gällande semikolon.

Jag uppfattar det som beröm.

Författaren och jag träffades på kafé Vetekatten för att fortsätta samtalet. Där var som vanligt tjockt med turister. Mellan oss på bordet låg manusbunten. Han drack svart bryggkaffe, jag espresso. Samtalet blev allt intensivare. Jag bläddrade i bunten och visade förstrykningar.

Vid bordet bakom Författaren såg jag plötsligt förre polisministern Ygeman. Numera är han ... energiminister. Han såg glad ut.

Förre polisministerns fru satte sig hos sin man. Hon var snygg och såg klok ut.

Författaren höjde rösten. Det gjorde jag också.

 

Den amerikanska historikern och filosofen Cecelia Watson har publicerat en bok om semikolon. 212 sidor. Ett försvarstal för världens mest missförstådda tecken. Fint.

Om tecknet verkligen har en plats i våra liv.

Det skapades i Venedig 1494. I 525 år har dess relevans för språk och litteratur debatterats.

Jag vill påstå att det vackraste skrivna språket är uppbyggt så här: Mening. Punkt. Mening. Punkt. Mening. Punkt. Läs Ivar Lo Johansson om ni inte fattar vad jag menar.

Om jag tolkar recensionen av Watsons bok i TLS rätt hade författaren Kurt Vonnegut samma inställning som jag: Använd inte semikolon, de är transvestitiska hermafroditer utan betydelse.

Å andra sidan har den tjeckiske giganten Milan Kundera sagt: Jag lämnade en förläggare av det enda skälet att han ville ändra mina semikolon till punkter.

Om någon mot förmodan anser att diskussionen om semikolon saknar vikt kan jag berätta att en man vid namn Salvatore Merra avrättades i USA på 1920-talet på grund av att ett semikolon föll bort i den skrivna domen. Han skulle haft livstids fängelse men domens betydelse förändrades av frånvaron av skiljetecken.

 

Författaren bläddrade bland sina manuspapper. Han sa: Jag har betydligt fler semikolon än de du strukit. Många fler! Men dem märkte du inte!

Det saknar betydelse, sa jag, stryk allihop.

Vi kunde inte enas och reste på oss. Jag vädjade till hans stilkänsla och förmanade honom en sista gång att begrunda mina synpunkter.

På utvägen hälsade jag på Ygeman och hans fru. Hon var ganska kylig. Jag har nog skandaliserat dem, tänkte jag. Men när. Äkta hälfter glömmer aldrig.

Vad bråkade ni om? frågade förre polisministern.

Ett semikolon, sa jag.

Författaren och jag gick mot dörren. Jag hörde något skrattliknande. Ah hä, ah hä, ah hä, lät det. Statsråd har tid att roa sig tänkte jag, vi andra måste jobba.

 

av