Maskulinitet

Den nya alfamannen är inte en fegis

av

Jag älskar män i grupp. Intelligenta samtal, skapandekraft, lojalitet och asgarv. Ett helt lag av handbollsherrar som kastar sig på golvet i en hög efter slutsignalen. Techsnubbar som sitter och nördar framför datorer och sen plötsligt konstruerar något otroligt. Basketkillar, bögklubbar och brödraskapet i Sagan om ringen. Jag har många bra minnen av män i grupp. Och jag är van att vara en i gänget, har gått i idrottsklass med ett trettiotal idrottskillar och bott i en etta med tre grabbar.

Foto: JOACHIM PERSSON
Linnéa Claeson på Bearded Villains årsmöte.

En av de bästa dagarna i år var när jag besökte Bearded Villains årsmöte. De beskriver sig som ett brödraskap med skäggiga gentlemän, förenade genom respekt, lojalitet och kärlek. Jag var där som föreläsare och vi hade fantastiska samtal om sex, kärlek, porr, maskulinitet, att vara en bra pappa, manlig vänskap, våld och en massa annat. Efter alla intressanta diskussioner kände jag mig som en otroligt lyckligt lottad tjej. För att bara göra det bättre fick jag avslutningsvis stå i mitten av en gruppkram med dessa 78 herrar runt mig. Därefter krama varenda en av dem innan jag skulle dra. Jag var glad, upprymd, nyförälskad! Fan vad många fina män!

Kär och hoppfull satte jag mig på tåget till Stockholm igen. Bredvid en man som började ta på mitt lår. Och mittemot hans vänner – som inte sa ifrån.

Jag älskar män i grupp helt enkelt. Men som otaliga e-postavsändare meddelat mig över åren är det tydligen viktigt att poängtera: inte alla män.

 
Inte svinerierna på svensexorna. Inte fegheten på fotbollsläktaren. Inte oförmågan att göra annat än att skratta med i omklädningsrummet. Inte känslan i kvinnors kroppar när de närmar sig. Rädslor byggda på levda erfarenheter, egna eller andras. Alla ovälkomna händer på krogen, hantverkare som skrikit och stirrat, klasskamrater som tafsat och trakasserat. Den biten avskyr jag. Men även det mer subtila beteendet i samma kategori. De som inte står upp. Som av en smidig slump aldrig är eller blir ”tillräckligt insatta för att uttala sig” och därför undviker att lägga sig i. Som blir förvånade varje gång mäns våld mot kvinnor förs på tal och säger ”Jag hade ingen aning om det här innan Metoo”. Jag undrar hur de kan ha levt ett helt liv utan att ta ansvar för att skaffa sig åtminstone lite aning.

Extra besviken blir jag på de som ser problematiska beteenden, men som ändå inte öppnar munnen när tillfälle ges. De som anser att jämställdhet är rimlighet, men som inte höjer rösten när andra män basunerar ut sexistiska jargoner. Som bara är en bra man när andra män inte är där. När det inte kostar dem någonting. Jag undrar varför det finns så många fegisar. Men påminner mig själv att det också finns såna som Erik.

 

Erik sitter i klassrummet. Han går i nian och det är en rätt vanlig dag i skolan. Under lektionen vibrerar det i telefonen. Det är från gruppchatten med bästa killkompisarna i klassen. Han öppnar meddelandet och ser en bild på Emelie som sitter längst fram. Någon har precis smygfotat henne. Hon sitter sådär roligt som de brukar garva åt bakom hennes rygg. Fler meddelanden rullar in i chatten som blir grövre och grövre. Kommentarer. Inzoomade bilder. Spridda, synkroniserade skratt hörs runt om i klassrummet från killarna i gruppchatten. Ingen vet vad de skrattar åt, men alla utom läraren förstår. Längst bak i klassrummet sitter Erik och ser på sina bästa kompisar. Han skrattar inte.

Senare samma dag frågar hans mamma hur skoldagen har varit. ”Jag har sagt upp kontakten med mina vänner”, svarar Erik. ”De skrev en massa osköna saker om Emelie i vår gruppchatt. Så när jag kom hem skrev jag att beteendet inte var okej, att jag kommer lämna den här gruppen nu och den som vill ha kontakt med mig får skriva”. Tårar av stolthet och rädsla rann ner för mammans kind medan han berättade. Stolthet för sonens civilkurage, rädsla för att han inte längre hade några vänner.

 

Författaren J. K. Rowling skrev att ”det krävs en hel del mod att stå upp mot våra fiender, men lika mycket att stå upp mot våra vänner”. Jag tror att det stämmer. Så när jag fick höra om Erik blev jag djupt imponerad. Framför mig såg jag en ledare, men en ny sort. Kanske MeToo medverkat till en högre grad av medvetenhet om maskulinitet och ingjutit fler med mod. Kanske fler killar och män börjar ta plats och ton, men på ett annat vis. En ledare som inte driver på gruppen till en grövre jargong eller måste ha konstanta ryggdunk och hyenaflin för att känna sig bekräftad. Han som inte behöver gruppen, utan är beredd att lämna den för
något större – oavsett om någon följer efter eller inte. Vilket gör honom till en riktig ledare. Den nya slags alfamannen. Sympatisk, snäll, stark (och sexig). Som inte alltid tycker vänner är viktigare än värderingar. Jag älskar män i grupp, men jag vet att fler skulle behöva en riktig ledare. Och jag tror det skulle kunna vara du.


ARTIKELN HANDLAR OM