Mejla

Niklas Thor

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag har varit en stor syndare

Publicerad:
Uppdaterad:

Kan vi inte bara sluta tävla i vem som har mest att göra, vet ni hur idiotiskt det är? Jag har själv deltagit i den här knäppa leken och det fick mig att sluta med fotbollen som jag älskar.

 

Under nästan hela min senare tonår samt vuxna liv så har de flesta runt omkring mig pratat om hur mycket de har att göra, som om det vore en tävling. Inte minst jag själv. Låt oss vara ärliga, hur roligt är det med sådana människor och den miljön, egentligen? Det är som att det skapats en miljö där man ofta blir bekräftad i att ha för mycket att göra, att man pratar märkvärdigt om hur stressigt det är och blir ryggdunkad för det. Varför? Varför imponerar detta på vissa människor? Är det förenat med framgång?

 

Den mentala tränaren Johannes Hansen brukar dumförklara (nåja) människor som ”skryter” om hur mycket de har att göra genom att fråga hur de mår, om de tagit hjälp och pratar med någon om det. För inte vill du väl springa runt och må dåligt och vara stressad hela tiden, det är ju ett stort misslyckande?

 

Det som imponerar på mig är människor som har kontroll på sin vardag, sina åtaganden, och som säger ifrån. Ingen tjänar på att man går runt och gör saker och ting halvdant. Jag kan också säga att jag har varit en stor syndare i detta. I slutet av 2017 var jag så slutkörd med allt att jag helt enkelt helt tappade glädjen till fotboll, som varit en så stor del av nästan hela mitt liv, att jag helt enkelt la skorna på hyllan. Jag ville inte mer.

 

Man gör självklart sina egna val, men vad människor runtom mig säger och tycker spelar ofta roll i det långa loppet. Jag hade alltid fått höra hur duktig jag var som kunde göra så många saker samtidigt, även om vissa saker blev halvdant gjorda. Man imponerades av hur jag kunde ha två jobb, spela fotboll och studera samtidigt. Och även om jag inte mådde bra så trodde jag att om jag inte gick under, så var det nästan lite häftigt.

 

Vändningen kom när jag fick barn och jag märkte exakt hur mycket energi och tid det tog att ro runt jobb, studier och familj. Jag märkte hur idiotisk min livsstil var. Alla delar blev helt enkelt lidande och även de runt omkring mig som jag brydde mig om. Barnen behövde en pappa som mådde bra, Sirius behövde en lagkapten och jag själv behövde Niklas.

 

I ett samhälle där vi mår allt sämre och sjukskrivningar för stress har mer än fördubblats på tio år så tror jag att detta är en stor bov, hur vi uppmuntrar varandra till att ha så mycket att göra att vi helt enkelt går under. Att ha mycket att göra är en sak, men att bidra till en kultur där det anses häftigt är något helt annat. Så tänk på att ställa frågan nästa gång, när någon med märkvärdighet säger hur stressigt allt är och hur mycket hen har att göra; Har du tagit hjälp och gått och pratat med någon om det?

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: