Mejla

Per Bjurman

Vi vill aldrig mer höra ambulansernas larm i New Yorks vargtimme

Publicerad:

NEW YORK. Ambulansernas sirener tjuter inte oavbrutet i den öde New York-natten längre.

Men ännu dröjer det innan vi får gå ut och leva våra liv som vanligt.

Bryter vi karantänen för snabbt påstår de som ska veta sådant att det snart börjar låta likadant på nytt – och det vill ingen någonsin vara med om igen.

När den här mardrömmen någon gång tagit slut – och förr eller senare måste den ju ändå göra det – skulle jag gissa att det är vad jag kommer minnas starkast från coronavirusets hemska tidevarv.

Ambulansernas sirener i New York City.

När det var som värst för två veckor sedan, när allt pekade mot regelrätt humanitär katastrof, var de allt som hördes där ute.

 

Foto: TT

Jo, larmet från sirener ingår även i normala fall i den allmänna ljudkulissen i den här kaotiska metropolen. Tutande bilar, slagborrar som dunkar i den nödtorftigt ihoplappade asfalten, slamret och gnisslet från tunnelbanan, tjattret i det infernaliska människomyllret och sirenerna – det är soundtracket till vår vardag. Men man lär sig efterhand skilja på brandbilar – som låter som brölande, irriterade elefanter – polisbilar och ambulanser och under denna förödande kris är det nästan uteslutande de senare som perforerat den spöklika tystnad som senaste sex-sju veckorna ersatt den sedvanliga kakafonin.

De hörs fortfarande, men inte alls med samma frekvens. Man ligger inte längre vaken i mörkret och känner blodet isas för att en ny transport till infernot på de överfulla sjukhusen tillkännages var tredje minut.

 

Att använda den iakttagelsen som stöd för teorier om att situationen i vår sargade gamla världsstad stabiliserats är kanske att lägga väl mycket vikt vid det som brukar kallas anekdotisk bevisning – särskilt som det samtidigt förekommer uppgifter om att ambulansförarna här, likt kollegorna i Bergamo och andra norditalienska städer, slutat använda sirener för att inte skrämma upp invånarna. Eftersom de inte behöver dela gator och avenyer med andra trafikkanter vore det logiskt. Å andra sidan rimmar bilden av färre utryckningar rätt bra med det vi hör från guvernör Cuomo och andra ansvariga hos de regionala och lokala myndigheterna.

De dagliga dödstalen är alltjämt hjärtskärande höga men sedan en tid tillbaka stiger de inte, vi tycks ha nått den omtalade platån – och framförallt sjunker netto-siffran för antalet som behöver sjukhusvård. ”Tsunamin av nya patienter har ebbat ut”, som en sjuksköterska sa i en CBS-sändning häromnatten.

Det känns, mitt i denna långa natt, lite hoppfullt.

 

Fast ingen, eller åtminstone väldigt få, inbillar sig att det betyder att slaget nu är vunnet.

Bara häromdagen förlängdes vår karantän till 15 maj – och ackompanjerades av en officiell order om att vi alla måste bära ansiktsmask om vi går ut för att göra ärenden. Och nä, inte heller i mitten av nästa månad – när New York City vanligen är som allra mest förföriskt – går det att räkna med att vi kan återgå till något som ens påminner om det liv vi levde i slutet av februari.

Vita huset förbereder förvisso en process för att ”öppna” ekonomin redan om ett par veckor och därtill finns definitivt goda skäl; om inte några av hjulen snart börjar snurra igen kommer 30-talets depression framstå som en picknick i parken. Men just här i New York, den amerikanska corona-katastrofens epicentrum, dröjer det.

Skulle vi, varnar Cuomo & co, redan under våren göra som vanligt och tränga in oss på barer, besöka fullpackade Broadway-teatrar och vimla runt i Central Park, då börjar sirenerna snart tjuta i natten igen.

 

Det får mig av någon anledning att tänka på FBI-agenten Jodie Foster spelar i ”När lammen tystnar”, Clarice Starling.

Precis som hon aldrig mer vill vakna i mörkret av att de där slaktlammen skriker i hennes drömmar, vill vi aldrig mer höra ambulansernas larm i vargtimmen.

De måste också tystna.

 

Foto: TT

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE