Börje, 77, har arbetat med hemlösa i 30 år

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
”Det ger så mycket att hjälpa andra människor. Jag skulle inte tveka att börja om igen”, säger Börje Glandberger.
Foto: Privat
”Det ger så mycket att hjälpa andra människor. Jag skulle inte tveka att börja om igen”, säger Börje Glandberger.

Glädjen att få hjälpa andra har präglat hans liv.

Börje Glandberger har arbetat med hemlösa människor i Uppsala i 30 år.

77-årigen, som egentligen inte hade någon tanke på pension än, kan inte gå till jobbet på Sagahemmet under pandemin, men han säger att han saknar "sina pojkar".

– Det finns så många diamanter innanför det hårda skalet, säger Börje.

Tanken var att Börje Glandberger, som kommer från en ort i sydöstra Finland, skulle leva sitt liv på sjön. Det var pojkdrömmen.

– Jag var 12 år när jag började segla på en liten skuta med min far och bror. Jag var helt övertygad om att jag skulle vara på sjön. Jag arbetade som styrman och hade ett år kvar till kaptensexamen när jag hittade gumman min i Mariehamn.

Det var på Åland, där han hittat kärleken, som han första gången arbetade med hemlösa och behövande.

– Det var en helt annan sak på den tiden. I Mariehamn var det betydligt hårdare, då gick det sönder ett par skjortor i veckan, skrockar han.

Sen kom familjen till Sverige och Börje jobbade en tid som säljare inom köksindustrin. Men 1990 började han jobba på nyöppnade Sagahemmet, Frälsningsarméns stödboende och natthärbärge i Uppsala. Nu i november är det 30 år sedan han började jobba på hemmet.

– Det ger så mycket att hjälpa andra människor. Jag skulle inte tveka att börja om igen. Det är inte det bästa ekonomisk sett, men det är ju inte därför man gör det, säger Börje.

Betydligt yngre klientel

Under de 30 åren som han har jobbat med nödställda har han kommit många människor nära. Han kallar dem för "mina pojkar" eller "mina gubbar."
– Nu i fredags var jag precis på begravning i fredags till en av mina pojkar. Han var bara tre år äldre än min son. Man har träffat många fina personer. Ibland har jag tagit med personer till min sommarstuga på Åland, sådana jag kommit extra nära. Då gäller ett enda krav: de får inte ta en enda öl under hela resan. Det har ofta varit bra medicin, att komma bort, att se något annat, säger han och fortsätter:
– När man kommer närmare in på de här människorna så får man höra intressanta historier. Det är fina, fina människor med tragiska öden. Väldigt många kommer från välordnade förhållanden och har fallit hårt.

Börje beskriver ett skifte sen han började sitt arbete. I hans mening är det ett annat klientel på stödboendet nu jämfört med för 30 år sedan.

– De som kommer in nu är betydligt yngre. Och det är droger, pillermissbruk, snarare än alkohol som det nästan alltid var då. Sista tio åren har jag också märkt en förskjutning. Många fler är från början högutbildade, kanske egna företagare. De går från höga positioner till parkbänken, det är väldigt tragiskt. Det var inte alls så när jag började. Då var det mest så kallade vanliga arbetare från ganska trasiga hemförhållanden.

”Mina gubbar undrar när jag kommer tillbaka”

När pandemin kom tvingades Börje, som de senaste åren jobbat halvtid, ganska tvärt sluta jobba på grund av rådande restriktioner. Han är inte så förtjust i det.

– Livet går lite långsamt nu sedan mars. Det är inget roligt. Jag har på annat sätt haft kontakt med personer på hemmet. Mina pojkar eller mina gubbar undrar när jag kommer tillbaka. Jag skulle gärna besöka mina gubbar lite. Nu är det besöksförbud och jag fyller 78 år i februari. Jag försöker att inte vara pessimist. Så länge man är ung och frisk hoppas jag på det bästa, säger han och avslutar:

– Jag har aldrig ångrat att jag valde den här banan. Jag har sett många fina människor. Jag har sett annat också, men det är det fina som fastnar. Alla är skapade för ett värdigt liv. Hur de väljer att leva är en sak, men vi ska göra vad vi kan för att ge dem ett värdigt liv.

Publicerad:

LÄS VIDARE