Miley Cyrus var alltid menad för rock’n’roll

Av:

Publicerad:
”I love rock’n’roll” står liksom skrivet i neonbokstäver över Miley Cyrus sjunde album.
Foto: Sony
”I love rock’n’roll” står liksom skrivet i neonbokstäver över Miley Cyrus sjunde album.

ALBUM På ”Plastic hearts” påminner Miley Cyrus om en 14-åring som just upptäckt rocken och gjort sitt första blandbland.


Miley Cyrus
Plastic hearts
RCA/Sony


POP Miley Cyrus är den samtida popmusikens Axl Rose. Den Nashville-födda stjärnan har en grundläggande attityd som inte kan köpas för pengar eller tränas upp i talang-tv. Det verkar inte riktigt finnas någon plan för hennes brokiga karriär. Skivbolaget får vackert plocka upp spillrorna efter henne.

Vi pratar trots allt om en artist som följde upp succén ”Bangerz” men en Flaming Lips-producerad hyllning till sina döda hund.

Det känns nästan överraskande att Miley Cyrus renodlade rockalbum kommer först nu. Miley var ju alltid menad för rock'n'roll. Som om detta är musiken hon innerst inne alltid velat göra. Som hon lyssnat på i lurar när hon kommit hem från klubben på morgonen.

På ”Plastic hearts” får hon full användning för sin inre rockstjärna. Musiken är på ytan hopplöst omodern, men attityden och den grundläggande popkänslan väger upp. Det hesa bettet i rösten är som gjort för denna rock. Även texternas teman matchar sångerskans nya, blonda hockefrilla. ”Keep me up all night.” ”Fire and smoke.” ”I walk the line.” Albumets digitala version avslutas med liveinspelade covers på Blondies ”Heart of glass” och The Cranberries ”Zombie”. Som om någon skulle ha missat budskapet.

Musiken låter som all rock och ingen. New wave, punk, glam. Miley lånar blint från klassiker på klassiker och bygger från grunden i en skitig källarklubb av klichéer.

Gästlistan ger en bra fingervisning om hur albumet låter: Billy Idol, Joan Jett, Stevie Nicks. ”Plastic hearts” är stundtals så autentiskt 80-talsnostalgisk att man nästan kan höra Kaj Kindvalls röst från ”Tracks” i bakgrunden.

Samtidigt finns det någonting renande i detta vältrande i rock som också resonerar väl med musikens underton: att gå hel och ren ur en separation – ett slags Fleetwood Mac-ekande ”You can go your own way”. Cyrus skiljde sig nyligen från skådespelaren Liam Hemsworth. Det verkar inte vara i korten för denna free spirit att någonsin stanna upp och hänga sin cowboyhatt någonstans.

Men ska hon göra det, är det nog vid pappa Billy Ray Cyrus och gudmamma Dolly Partons countryballader. Som den Mark Ronson-producerade tryckaren ”Never be me” eller den Taylor Swift-klingande ”Golden g string”.

Eller som ”High”. Den vill man höra på festival, under bar himmel, någon gång i framtiden när rocken släpps fri.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE