Publicerad:
Uppdaterad:

Alicia Keys musik är större än henne själv

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
”Alicia” beskrivs som Keys mest personliga album hittills, men låter förvillande likt hennes tidigare verk. Det är nödvändigtvis inte ett problem.
Foto: Press
”Alicia” beskrivs som Keys mest personliga album hittills, men låter förvillande likt hennes tidigare verk. Det är nödvändigtvis inte ett problem.

ALBUM Alicia Keys är bäst när hon sitter vid flygeln och adresserar ett versalt ”vi”.

Alla artister måste inte vara personliga – inte ens i jagets era.


Alicia Keys
Alicia
RCA/Sony


SOUL Alicia Keys har ofta kritiserats för att vara opersonlig som artist.

I våras mötte hon belackarna med självbiografin ”More myself: a journey”. Boken börjar när Alicia Keys är sju år och följer hennes väg till popstjärnedom – inklusive reflektioner över pappans frånvaro, skammen hon kände när hon manipulerades att posera utmanande på sitt första tidningsomslag och planerna på att göra abort när hon blev gravid med sin andra son.

Sjunde albumet är självbetitlat. Nu ska vi en gång för alla bli ”Alicia” med den femtonfaldigt Grammy-belönade sångaren, låtskrivaren och skådespelaren. Albumet marknadsförs också som artistens ”mest personliga hittills”.

Här finns alla de grundstenar som vi vant oss vid när det gäller ett Alicia Keys-album: svepande stråkar, hiphop-bakgrunder och röstsamplingar – men inte utan en ansats till någonting ännu mer ambitiöst. ”Time machine” låter inspirerad av Solanges avantgardistiska neosoul. Videon till Miguel-samarbetet ”Show me love” kallas ”visuell, sonisk upplevelse”. Trots det lämnar musiken sällan sin komfortzon.

39-åringen är fortfarande bäst när hon sitter i hörnet av rummet vid sin Steinway & Sons-flygel, som i balladen ”You save me”. Det var ju så Keys introducerade sig för världen för snart två decennier sedan: som en ung soulbegåvning med lika nära till Chopin som Jay-Z.

Jag är inte heller så säker på att det opersonliga är ett problem. Alicia Keys styrka som artist är snarare att förena. Hennes tre oktaver omfångsrika stämma har den sällsynta, samlande kvaliteten. I albumets bästa låt, ”Authors of forever”, är berättarjaget utbytt mot ett stort, svävande ”vi”. Två av albumets nyckelspår – hiten ”Underdog” och avslutande balladen ”Good job” – handlar om ”vanliga människor” med ”vanliga jobb”. (Det är kanske lätt att sjunga om hustlers, singelmammor och studenter när man gör det till en Ed Sheeran-melodi, men utgångspunkten är ju fin).

När Alicia Keys musik är som bäst känns den som att åka tunnelbana i New York. Ett vackert tvärsnitt av människor, ljud, intryck. En gatusaxofonist kliver av, en galen pastor kliver på. I en tid när vi är så långt ifrån en sådan fysisk gemenskap – i en era lika besatt av jaget som ett barn på sin födelsedag – ter sig Alicia Keys kollektiva soul med vag avsändare faktiskt ganska trevlig och tilltalande.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: