Hatebreed är bättre än en självhjälpsbok

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
Brandtal och breakdowns från Jamey Jasta & co är fortfarande synonymt med katarsis.
Foto: Nuclear Blast
Brandtal och breakdowns från Jamey Jasta & co är fortfarande synonymt med katarsis.

ALBUM I Hatebreeds händer förvandlas känslor av frustration och raseri till bekanta käftsmällar och kallduschar.


Hatebreed
Weight of the false self
Nuclear Blast/Bertus


METALCORE Det finns ingen självhjälpsbok i världen som trumfar metalscenens mantran.

Ta amerikanska Hatebreed till exempel.

Få saker är så sporrande och stärkande som brandtal och brutala breakdowns från Connecticut-gänget. Ett band som i drygt 25 år har sagt till oss att spy på allt vad status quo heter, skita i vad andra gör och skrota offerkoftan.

Till denna dag är gruppens 18-åriga ”Perserverence” den bästa skivan att pumpa i hörlurarna eller högtalarna när man lyfter skrot eller peppar inför en protest.

Det mesta är sig likt på bandets åttonde album.

Även på ”Weight of the false self” kastar kvintetten skoningslösa kängor mot korrupta krafter och flaggar för farorna med fatalism.

Såväl titelspåret som ”Set it right (start with yourself)” handlar om att alla kan göra något och att förändring börjar med en själv.

Deras direkta gerillagrepp à la Greta Thunberg, och raka motsats till tyst Carl Bildt-diplomati, kläs som vanligt i förlösande breakdowns, förförande d-takter och fyllig thrash.

Aggressiviteten i låtar som ”A stroke of red”, ”Invoking dominance” och Slayer-doftande ”Let them all rot” blir till kallduschar och käftsmällar i öronen.

Men bortsett från avspända ”Cling to life” låter det mesta inom skivans knappa speltid på 35 minuter ganska bekant.

Å andra sidan – varför laga något som inte är trasigt?
BÄSTA SPÅR: ”Let them all rot”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE