Mejla

Pernilla Ericson

Vi står alla i en vinglig pyramid

Längtan efter ett lag i coronakrisen

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

1 av 2 | Foto: Courtesy of Netflix
”Cheer”

De flesta branscher drabbas enormt hårt när kunderna uteblir i coronakrisen. Men en saknar garanterat inte konsumenter – strömningstjänsterna. Rent krasst har många svenskar kunnat gör skillnad i smittbekämpningen bara genom att skippa trängsel och stanna inne och se en serie. “På sofflocket intet nytt”, som Lilla Berlin-tecknaren Ellen Ekman uttryckte det.

På Twitter märks tendensen till trösttittande. Vissa ser på skildringar av världskrigen, för att påminna sig om att andra gått igenom betydligt värre. Andra väljer ljusa komedier för att skingra mörkret.
Själv dras jag i coronakrisens instabilitet och oro till en dokumentärserie om ett hejarklackslag. Jag blir fångad, fascinerad, på ett oväntat sätt. Netflix-serien “Cheer” följer Navarro colleges lag under hårdträningen mot USA:s främsta mästerskap, Daytona's national cheer championship. Ett år av förberedelser inför något som avgörs på några minuter.

Och i en liten håla i den amerikanska Södern har man genom åren mejslat fram landets främsta lag. Vad jag nu har haft för förutfattade meningar om hejarklacksträning, så faller de överända. På den här nivån är man elitidrottare, med en styrka, balans och förmåga till akrobatik som många andra idrottare bara kan drömma om. Gruppen bildar intrikata pyramider, slungar varandra högt upp i luften, voltar över hela planen.

Den utvalda skaran skolelever vet att de tillhör de bästa, men de betalar priset med sina kroppar. De skadar sig i otäcka fall, drabbas av spruckna revben, av vrickade fötter, brutna armar, otaliga hjärnskakningar. Ibland är de rädda, men alltid beslutsamma, under ledning av den lika stenhårda som omtänksamma coachen Monica Aldama.

Killen som växte upp i otrygga fosterhem bildar kedja med flickan som överbeskyddas av sina föräldrar.

Jag förälskar mig i karaktärerna. Lexi, som förr slog sina skolgårdsmotståndare sönder och samman, men idag hittat samhörighet i ett lag. Gabi, som blivit superkändis inom sin sport, men som känner pressen från sina föräldrar att håva in de stora pengarna.

Olikheter möts. Monica Aldama är en klassiskt konservativ dam från Texas, men som drar lans för alla sina ungdomar, står upp för deras olikheter. Killen som växte upp i otrygga fosterhem bildar kedja med flickan som överbeskyddas av sina föräldrar. Alla behövs. Alla bidrar. Och alla hejar så hjärtligt på varandra, till och med när de blir rivaler i den sista uttagningen.
“We can! We will! We must!” skriker de i kör.
Och någonstans där hittar jag ett slags referens till det vi genomgår nu. Vi måste alla hjälpas åt, oavsett bakgrund eller förutsättningar, i den här krisen. Vi är alla en del av lösningen.

Vi kan. Vi ska. Vi måste.

Av:

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.