Sverige sett från ett cykelstyre

Här finns den tänkande, analyserande och berättande journalistiken

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
Peter Kadhammar.
Foto: sofia runarsdotter
Peter Kadhammar.

Känslan av frihet? Att cykla i morgonrusning, kryssa förbi bilisterna, frustrerat fastlåsta
i sina tunga maktanspråk.

Känslan av ledighet? Att cykla i bredd, sävligt småtuggande.

I sin nya bok berättar Peter Kadhammar, annars känd som kolumnist i denna tidning, om Sverige genom människor och deras cyklar.

Fritt och ledigt: Han kallar dem alla vid förnamn. Cykeltjuven Micke, Monarkmiljardären Salvatore. Tvåhjulingen blir en symbol för framgång och frihet, individualism och självspäkning: Elitcyklisten Gösta sitter bland medaljerna och ångrar att han inte stod ut i fem år till i en sport som går ut på att uthärda maximal smärta. Jag bygger en ljus framtid i Sverige, framhärdar Foodorabudet Toquer.


Alla är med, utom de medelålders männen i lycra – pang, aj! Jo, där var de visst. Kapitlet ”Män som hatar kvinnor som cyklar” handlar om Stockholms ökande cykelpendling. I anarkin tar de starkare trafikanterna ut sin frustration på de svagare.

Det är charmigt slängigt skrivet. Snygga, böljande meningar. Bara ibland slirar det så mycket att det stör mig – ”1983 var det nog”, ”var det en brandbomb, jag minns inte längre”. Ja, jag fattar att det ska kännas som skrivet i ett enda race – men numera kan man ju googla hängande över styret. Kanske bottnar min irritation i penisavund? Nonchalans är ett privilegium, förbehållet skribenter vars position är orubblig. Alltså oftast män.

Och huj, här kom en hisnande utförsbacke – Peter Kadhammar stöter ihop med Sara, kristdemokraten och spinninginstruktören. Jag får först magknip. Reportern iakttar toppolitikern äta en chokladboll och noterar att han ”alltid tyckt om att se på kvinnor som tar sig an mat med saklig sinnlighet”. Han studerar hennes klädsel och förklarar att han inte är säker på om hon är ”snygg i konventionell mening”. Han hymlar kort sagt inte med den sexualisering som annars brukar vara outtalad inför fenomenet Skyttedal.

Jag tänker på alla blondinbellor och andra kvinnor som bränts sönder av den där blicken, som gör ens utseende, sexualitet, status, förtroendekapital och ekonomi till en enda röra.

Men när jag kommer till kapitlets slut har jag lärt mig något väsentligt om just Sara Skyttedal och hennes roll i offentligheten.


Varför funkar det? För att Kadhammars reporterjag inte är en allvis berättargud, utan en lågmäld, självironisk krönikör som är medveten om sitt begränsade perspektiv. Det blir en oförutsägbar, krängande dynamik mellan en ny sorts kvinnlig, kontrollerad influencerpolitiker och en traditionell, manlig murvels försök att begripa hur det känns att vara hon. Man får tänka på politik i termer av relationer, intimitet, självmedvetenhet och fåfänga.

Det känns rätt uppiggande i en tid då ”riktig journalistik” förväntas bestå av kyligt upprapande av neutrala fakta.


Kadhammar representerar en annan oundgänglig genre: den tänkande, analyserande och berättande journalistiken. Den utmärks inte av neutralitet, men av nyfikenhet. Han vill förstå. Och han kan berätta så att man knappt märker att man trampar sig genom drygt 200 sidor.

Jag kliver av, lite snurrig, men endorfinstinn.


Peter Kadhammar är reporter på Aftonbladet, därför recenseras boken av Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.