Rapport från en sur murvel i coronavårens exil

”Svensk vår” är en uppmärksam skildring av en ännu kort tid

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
Oisín Cantwell är nyhetskrönikör på Aftonbladet.
Foto: conny sillén
Oisín Cantwell är nyhetskrönikör på Aftonbladet.

”Svensk vår” består av de texter som Aftonbladets kolumnist Oisín Cantwell skrev efter att han den 11 mars, skitsur, blev beordrad av sin chef att jobba hemifrån för att undvika smittspridning.

Resultatet av redaktionsmurvelns exil? Ett rastlöst, påhittigt flöde kortreportage från olika ställen i Stockholms arbetsliv, inifrån taxin, från kiosken vid färjeterminalen där båten slutat gå, från vandrarhemmet utan gäster.

Rubrikerna är ganska långa och lite behagligt underliga. ”Folk var lugnare och snällare under svininfluensan”, ”Svenskt trav och fotboll i Vitryssland är det enda som pågår”.

Och så en av de mer sakliga favoriterna: ”Riksdagen debatterar förnedringsrånen”, en faktiskt fenomenalt dyster liten skildring av en coronadag i plenisalen den 3 april där ett par folkvalda försöker visa glöd för en fråga som den svenska virusvåren sprungit förbi, nämligen ungdomar som inte bara blir rånade av andra ungdomar utan också ibland blir kissade på av andra ungdomar. Ett stort samhällsproblem i januari. I april är pressläktaren tom.


Alla dessa texter saknar knorr. Inte har de knutit ihop säcken, de saknar förslag på lämplig åtgärd, pigg slutsnärt, maffig punchline, återkommande retorisk figur. Såna grejer. (Utom en som handlar om ifall vi inte borde ha färre än 349 riksdagsledamöter. Men det är en knorr formulerad som en ickeknorr.)

Vilket gör att alla kan andas ut en liten stund, vila sig från krönikelobbyismen och i stället träffa lite siffror och folk, framför allt affärsidkare som jobbar på i en covidförlamad konsumtionshuvudstad.

Och mest av allt gillar reportern scenografierna i vilka han möter dem. Platser som är både viktiga och oviktiga på samma gång. Den väldiga restaurangen på Solvalla travbana i sällan bevarad sextiotalsmodernism. Heltäckningsmattorna, den rent fascinerande låga takhöjden och den syrefattiga luften i bingohallen i Hötorgets tunnelbana. Krematoriet.


Det är en sorts skitsurhetens fältarbete som pågår. En den buttres stockholmsskildring. Får-jag-inte-åka-till-jobbet-åker-jag-väl-till-Arlanda-och-pratar-med-han-som-ändå-måste-stå-i-Pressbyrån-där-och-ser-vad-som-händer. Bra idé. För man får veta mycket. Om hopp och noga nedpressad försörjningsskräck.

Det är inte alltid en lysande tanke att sätta samman krönikor, kritik, kolumner, artiklar till en bok. Varje text var ju tänkt att ha både huvud och fot i ögonblicket som de skrevs. De är inte tänkta att hugga tag i varandra, vika ut, bredda och fördjupa sig till en större.. Men ”Svensk vår” blir en bok. En uppmärksam skildring av en ännu kort tid där många tusentals småföretagare vinglar behärskat på svindelgränsen mellan allt är snart som vanligt och, mitt arbete är snart borta.

Den här tunna volymen kommer också att falla ner i ett märkligt hål i rumstiden. Just nu känns den helt aktuell. Om bara några månader har det hänt så mycket att den blivit gammal fast den är ny och full av folk.


Om ett par år till kommer den att bli Nordiska museets mest eftersökta referensverk under rubriken ”Hur levde och tänkte några personer som försökte jobba på under de första veckorna av den stora svenska coronaepidemin på 2020-talet”.

Och det är av såna skildringar historien vävs.

Nu blev det knorr. Det är verkligen svårt att som Cantwell våga låta bli en.


Oisín Cantwell är kolumnist på Aftonbladet, därför recenseras boken av Jenny Teleman, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.