Statusjakten driver fram rasismen

Petter Larsson läser en avhandling, som slår hål på myten om den toleranta medelklassen

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: GETTY

Jobbarna är rädda att invandrarna ska hota deras sociala status. De mer välbeställda oroar sig sällan för den saken.

Det är en central idé när sociologen Mikael Svensson i sin färska doktorsavhandling Hur klass gör skillnad går i närkamp med hur rasismen silas genom klassamhället och gör upp med mytologin om medelklassens inneboende tolerans.

Han har intervjuat 20 personer. Hälften tillhör den övre medelklassen. De är läkare, arkitekter, ingenjörer, psykologer och någon enstaka lärarkatt bland hermelinerna och de bor i det välbeställda bostadsområdet ”Gullvivan”. Den andra hälften är arbetare. De är frisörer, bilmontörer, brevbärare, butikssäljare, undersköterskor med mera och de bor i det välordnade arbetarområdet "Blåklockan”.


Det är alltså en kvalitativ mikrostudie, som inte nödvändigtvis går att generalisera utifrån, men som pekar ut viktiga mekanismer bakom vardagsrasismen och på så vis fyller ett glapp. Vi vet redan från femtioelva studier att klassposition påverkar rasistiska attityder och handlingar. Men vi måste ju också förstå hur det går till.

Medan brevbäraren Anders framstår som en övertygad etnonationalist, som ser världen som en kamp mellan olika folkgrupper, kommer aldrig ett ont ord om invandrare över bilmontören Magnus läppar.

Och då är just statusbegreppet centralt, om man får tro Svensson. Det finns en föreställd statushierarki i samhället, som präglar tänkandet och handlandet både hos arbetarklassen och medelklassen, inklusive de intervjupersoner som själva har utländsk bakgrund i studien. Höga klasspositioner, svensk härkomst och vit hud ger högre status. Det innebär också till exempel att högutbildade invandrare med hög klassposition från Nordeuropa eller USA har högre status än fattiga och utomeuropéer. Längst ner på skalan placeras muslimer, som många intervjupersoner förknippar med kvinnoförtryck och ibland med terrorism, och somalier, som flera intervjupersoner menar är ovilliga att arbeta och som betraktas som mer kulturellt främmande. En intervjuperson talar till och med om ”probleminvandrare”.


Attityderna skiljer sig dramatiskt mellan personerna i studien. Medan brevbäraren Anders framstår som en övertygad etnonationalist, som ser världen som en kamp mellan olika folkgrupper, kommer aldrig ett ont ord om invandrare över bilmontören Magnus läppar.

Däremot är de generella attityderna påfallande lika mellan klasserna. De talar om den ”farliga Förorten”, om de mångetniska skolorna och om olika invandrargrupper på likartade sätt.

Ändå beter de sig olika.

Det beror på vilka situationer de hamnar i, vilket sin tur styrs av klass.

Både på jobbet och i bostadsområdet träffar arbetarna många (andra) invandrare och dessutom fattiga, utomeuropeiska invandrare, som står på botten av hierarkin. De upplever dessa som ett hot mot den egna sociala statusen. Frisören Milan förklarar till exempel att han absolut inte vill associeras med ”invandrarsalonger”, som förknippas med låga priser och låg kvalitet.

Foto: Anne-Sofie Nyström
Mikael Svensson


Ibland reagerar de med undvikande och exkludering: Ber chefen att inte anställa fler invandrare eller, som försäljaren Charlotte, undviker att ta samma arbetspass som personer som talar dålig svenska.

Samma sak med bostadsområdet. Om det blir många för invandrare i Blåklockan så sjunker statusen, tänker de sig. Skräcken är att andra människor ska tro att man bor i en farlig ”Förort”. Kommer barnens vänner att få komma på besök då?

om vi alla tror att alla andra är mer rasistiska än vi själva och anpassar vårt beteende efter det, skapas ju en veritabel samhällelig diskrimineringsmaskin.

Just detta med andras blickar är viktigt. Även de intervjupersoner i både Blåklockan och Gullvivan som inte själva har en negativ inställning till invandrare tror att andra har det. Svensk personal sorteras därför fram till viktiga svenska kunder. Brukarna i hemtjänsten förväntas vilja tas om hand av personer som talar god svenska.

Kanske är det mest ett sätt att förlägga de egna fördomarna utanför en själv, ett slags rasism by proxy. Men om inte, så är det så destruktivt att man vill gråta. För om vi alla tror att alla andra är mer rasistiska än vi själva och anpassar vårt beteende efter det, skapas ju en veritabel samhällelig diskrimineringsmaskin.


För de rika finns det inte på kartan att umgås med invandrare långt ner i statushierarkin. Bostadspriserna i Gullvivan håller effektivt området ”vitt” och rikt och på jobbet träffar de i stort sett bara högstatuskollegor från andra länder, tyska experter på kontoret till exempel, som ger företaget en modern glans. De sätter gärna sina barn bland utländska högstatusbarn i engelsktalande skolor.

Här finns inget hot alls, utan en tjusig utländskhet att sola sig i.

I den mån de är missnöjda reagerar de med att uppfostra. Nej du, gode granne, inte kan du stå och gasta i telefon så här tidigt på morgonen. Så gör vi inte i det här landet. Vill du vara så snäll och flytta den där parabolen, den skymmer mitt solljus!

Men, och det är ett viktigt men: de få gånger Gullvive-folket faktiskt får eller riskerar att få kontakt med invandrare långt ner i den föreställda statushierarkin regerar också de med undvikande. Vid ett tillfälle vill till exempel en läkardotter flytta till Rinkeby med en kompis. Mamman erbjuder sig bums att skaffa en lägenhet på Kungsholmen i stället. Två ”lite naiva unga blonda tjejer” bland en massa utländska män som antingen kommer att försöka kontrollera dem eller sexualisera dem är ingen god idé, förklarar mamman i vad som måste sägas vara en klassiskt rasistisk stereotypisering.


Det som driver både Blåklockeborna och Gullvive-folket är alltså att de vill slå vakt om eller förbättra sin sociala status. Men beroende på var i klasspyramiden de befinner sig leder det till diametralt olika handlingar. När de däremot hamnar i likartade situationer, reagerar de likartat.

På så vis undergräver och nyanserar studien den schabloniserade bilden av den rasistiska arbetarklassen i kontrast till den antirasistiska medelklassen.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.