Mossiga gubbar och amazing Blaise

Jubileumsbok när ”Agent X9” fyller 50 – men innehållet känns betydligt äldre

Av:

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Modesty Blaise håller stilen.
Modesty Blaise håller stilen.

Serietidningen Agent X9 har två stora problem. Alla läser den av ett enda skäl, som heter Modesty Blaise. Och antalet Modesty-äventyr är begränsat. Bara under de senaste tio åren har man tryckt dem alla och tvingats börja om från början igen.

Peter O'Donnells och Jim Holdaways 60-talsskapelse om den före detta gangsterdrottningen som tillsammans med sin kamrat Willie Garvin lever rövare bland säkerhetstjänster, banditer och tämligen värdelösa (agent Maud Tiller självklart undantagen) älskare och älskarinnor jorden runt har allt de andra serierna saknar.

Trots att även Modesty i sina delar är hopplöst föråldrad (alla dessa våpiga bimbos som faller som käglor för riddare Garvin!) finns här för det mesta väl utarbetade scenarier och själfulla figurer, ett underbart samspel och humoristisk dialog, särskilt i de översättningar där man bemödat sig om att ge Garvin en svensk cockneyaccent, som fullständigt utklassar resten av X9:s klassiker och de flesta av dess nyare serier också.

Det understryks nästan grymt när tidningen nu firar 50 år med att redaktionen satt ihop några av sina favoritäventyr till en jubileumsbok i stiligt hårt svartvitt tryck, men med en bindning där sidorna lossnar redan efter en första läsning.

I serier som Corrigan, Johnny Hazard, Paul Temple, Buck Ryan och Rip Kirby får vi charmlösa dussinäventyr späckade med likadana män med hårda nävar, hemliga uppdrag och fagra kvinnor som accessoarer i en evigt Kalla kriget- och Al Capone-doftande epok.

Visst är det ett kärt återseende att åter möta barndomens hjälte, jätten Garth, denna gång på tidsresa som sydstatssoldat. Men man måste nog inte bara vara tolv år, utan dessutom tolv år på 50-talet, för att riktigt gå i gång.

I den meningen är jubileumsboken uppriktig: här visas den glanslösa mossigheten upp.

Samtidigt, ska sägas, speglar boken inte fullt ut tidningen, som ju faktiskt försöker förnya sig. Redan (!) 2011 kom de första äventyren i färg, och några av de senaste årens satsningar är inte så dumma. Leah Moores (dotter till Alan) och maken John Reppions versioner av Sherlock Holmes-noveller har ju i alla fall utmärkta manus, och den moderna agentserien ”Velvet”, får med alla sina dubbel- och trippelförräderier intrigerna i tv-serier som ”Homeland” eller ”Berlin Station” att verka simpla och genomskinliga.

Men ska X9 överleva sina nästa 50 år är det dags att sänka pensionsåldern för gänget från jubileumsboken.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN