Ringo – pusselbiten som fick Beatles att lyfta

En underskattad trummis fyller 80 i dag

Av:

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ringo Starr fyller 80 år i dag.
Foto: ap
Ringo Starr fyller 80 år i dag.

Det finns fortfarande de som anser att Ringo Starr är en medioker trummis som drog århundradets vinstlott när han bjöds in i Beatles strax innan de erövrade världen.  

Men det var ju precis tvärtom. Ringo Starr var den viktiga sista pusselbiten – med honom föll allt på plats.

När han 2015 valdes in i rockens Hall of fame hyllade Paul McCartney den lille trumslagaren:

”Jag kommer ihåg ögonblicket när Ringo hoppade in med oss första gången. Jag tror vi spelade Ray Charles What’d I say. De flesta trummisar kunde inte fixa rytmen, men den här killen som vi aldrig spelat med förr – han satte den! Och vi andra tre bara glodde på varandra – vad är detta? Det var början – på riktigt – för The Beatles.”

Frågan är om det inte till och med var Ringos persona som blev själva sinnebilden för The fab four – en glad, kul och kvick kille som alla ville hänga med. Dessutom revolutionerade han batteristens roll genom att sätta trumsetet på ett podium och då och då sno både strålkastarljus och mikrofon från de där framme.


I dag fyller Richard Starkey, som han egentligen heter, 80 år. I jämförelse med de övriga i bandet var han tidigt proffsmusiker. Han slet kvällar och nätter på danshak och nötte in trumkomp efter trumkomp. Det var hans chans i livet, uppvuxen som han var i ett av Liverpools fattigaste och farligaste områden där du var tvungen att tillhöra rätt gäng för att inte bli sönderslagen. Mamman drack och hankade sig fram som barservitris, pappan försvann. Skolan missade Ringo helt efter flera långa sjukhusvistelser.

Men han var en jäkel på att banka på burkar och kastrullock med trumpinnar som han tillverkade av stickor från vedträn. När hans styvfar baxade hem ett billigt trumset ända från London var den lille pojken såld.


Ringo utvecklade en unik, lite avig, spelstil. Hans farmor, som var traktens voodoo-orakel, hade tvingat honom att träna bort sin vänsterhänthet som påstods vara djävulens verk. Men när han hamnade bakom ett trumset för högerhänta tog ändå vänstern över. Således spelar Ringo sina tom-toms bakvänt, från höger till vänster med vänster hand först. Det innebär också att hans starkaste näve kan ge järnet på virvelkaggen.

Den kraftfulla stilen förstärks av att han håller stockarna som en hammare, vilket efter Beatles genombrott blev standard för alla rocktrummisar.


Ringos medfödda känsla och musikalitet passade popkungarna perfekt. Han höll igen för att ge sångarna plats – och öste på när det behövdes, gärna med en öppet skramlande hi-hat. Svänget kom av ett mästerligt häng på takten, att han var lite, lite sen men ändå rätt. Ljudteknikern Geoff Emerick menade att det berodde på att Ringo var så kort och inte nådde fram i tid. 

När gruppens musik blev mer komplex var Ringo i täten. Ingen har förr eller senare snubblat så genialt med trumstockarna som i Rain och A day in the life. Allt är improviserat, han kunde aldrig kopiera sig själv, och det kan knappt någon annan heller även om många har försökt.

Ãndå är Ringo långt ifrån en tekniskt skicklig trummis, vilket är en förklaring till att musiker än i dag träter om hans storhet. ”Män som Buddy Rich och Gene Krupa skulle kunna göra vad som helst med Ringo”, sa producenten George Martin. Och det hade han säkert rätt i. Men Ringo spelade inte jazz. Han fick däremot tidernas mest framgångsrika popband att svänga – och influerade alla rocktrummisar som kom efter. 

Det är bra jobbat. 

Grattis Ringo, men kanske framför allt – grattis Beatles.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.