När DN piskar upp stormen behövs ingen faktakoll

Vi behöver mer nyfikenhet, inte röster som tystnar

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det första samtal jag ringde när jag fått jobbet som kulturchef på Aftonbladet var till Ola Söderholm. Jag ville säga att jag tycker att podden Stormens utveckling, som han gör för Aftonbladet Kultur, är bland det mest intressanta som sker när det gäller idédebatt till vänster, och att jag var angelägen om att han fortsatte. 

I Stormens utveckling blandas satir och politisk analys. Här kan klimataktivisten och forskaren Andreas Malm intervjuas i ett helt avsnitt, här utforskas om historikern Christopher Laschs teorier har relevans för vår tid. Ola Söderholm samtalar med återkommande gäster som Liv Strömquist och Jonatan Unge. Podden har en trogen och stor publik. Tonen är ömsom prövande och flamsig, här finns en sällsynt frihet i tanken och en icke-programmatisk nyfikenhet på samtiden.

Detta som bakgrund och kontext.


I torsdags publicerade Stormens utveckling avsnittet ”Den banala svensken”. Där diskuterar Ola Söderholm och Jonatan Unge den svenska coronastrategin, och reaktionen på densamma.

Resonemangets bärande fråga är om det finns något i den svenska historien och politiska kulturen som gör oss särskilt känslokalla inför lidande och död. Söderholm frågar sig om det skulle kunna vara så att minoriteter i Sverige, med familjehistorier och erfarenheter präglade av flykt och krig reagerar extra hårt på en politik som kan uppfattas som okänslig inför individuellt lidande.

I podden finns en klumpig formulering, Söderholm säger att ”påfallande många av kritikerna i Sverige är såna som har invandrarbakgrund eller judisk bakgrund, som (Peter) Wolodarski och Rosenberg”.


Själv tänkte jag, när jag lyssnade på ”Den banala svensken”, att resonemanget nära ansluter sig till vad som förts fram av bland andra Elisabeth Åsbrink i just Dagens Nyheter. I en text med rubriken ”Coronakrisen visar att Sverige är ett fredsskadat land” resonerar hon utifrån egna familjeerfarenheter och möten med den ungerskfödde cancerforskaren Georg Klein.

I Åsbrinks text är den judiska erfarenheten av flykt och förföljelse något som präglar och formar den personliga reaktionen när en kris inträffar. ”Något händer med tilliten efter sådana erfarenheter. Man blir beredd. Katastrofer kan ske därför att katastrofer har skett. Det är en logisk slutsats”, skriver Åsbrink. Det är ett snarlikt resonemang som det Söderholm för. Ola själv gör det med avstamp i en intervju där Jasenko Selimovic gör liknande poänger.


Formuleringen i Stormens utveckling fick DN:s chefredaktör att rygga tillbaka. På Twitter fördömde han Ola Söderholm, podden och Aftonbladet. Citatet klipptes ut, det längre resonemanget gick förlorat. På svar på frågor om rimligheten i detta från sina följare blev svaret att ”antisemitism inte är humor”.

En annan som reagerade kraftigt när han såg Wolodarskis tweets är debattören Göran Rosenberg. Omedelbart skickade han ut ett konstaterande om att ”Aftonbladet sätter sitt namn på en antisemitisk konspiration”. Till skillnad från Wolodarski har Rosenberg dock raderat sin tweet i efterhand.

Antisemitism, alltså. Det är ingen liten anklagelse från en av landets tyngsta opinionsbildare. Inte när den förs fram på Twitter inför 228 000 följare. Och än mindre när det kablas ut på nyhetsplats.

Kort efter att Wolodarski twittrat fick jag ett samtal från en reporter från Dagens Nyheter, utskickad för att göra en nyhet på chefredaktörens tweets. Ett par timmar senare blev Svenska Kommittén mot antisemitisms (SKMA) ordförande Svante Weyler intervjuad i DN, rubriken sattes till att ”SKMA kritiserar Aftonbladet-podd: ”Ansluter till en antisemitisk myt”. Artikeln twittrades omedelbart ut av Wolodarski. Så kan man använda sin tidning om man är chefredaktör.

Frågan är dock om man borde.

Dagens Nyheters nyhetstext ledde till att nyhetsbyrån TT plockade upp storyn. Det var ju stora DN som rapporterat, då behöver inga faktakollar göras. Artikeln spreds därpå till hundratals tidningar runt om i landet. ”Populär podd anklagas för antisemitism” var rubriken. Så kan man etablera en sanning i samverkan mellan sociala och traditionella medier, om man har tillgång till båda.

Det finns problem med att avsändare pekas ut och etnifieras i offentligheten. Ola Söderholm har en stor publik, och måste kunna räkna med invändningar. Men kritiken från Wolodarski och SKMA om att minoriteter pekas ut som ”inte svenska” och reduceras till att vara ”invandrare” eller ”judar” är ändå väl långt dragen. 

För alla som följt diskussionen blir det tydligt att Wolodarski inte är det minsta intresserad av att delta i en debatt han själv initierat.

Trots den klumpiga formuleringen är det tydligt, om man lyssnar på hela samtalet, att ärendet inte är att påstå att det finns någon nedärvd essens i människors kultur eller etnicitet som automatiskt gör dem till kritiker av coronastrategin. Det handlar i stället om hur levda erfarenheter i ens egen eller familjs historia kan påverka ens perspektiv.

Men det går att förstå att Peter Wolodarski reagerar. Frågan är bara på vilket sätt, och enligt vilka principer. Problemet är delvis, vilket Victor Malm påpekat i Expressen , att Wolodarskis reflex är att ”hetsa i gång ett drev mot en person som uttryckte sig klumpigt, retweeta medhåll och sedan lämna rummet”.

För alla som följt diskussionen blir det tydligt att Wolodarski inte är det minsta intresserad av att delta i en debatt han själv initierat. Det är både märkligt och svagt. Men också det som sker i nästa steg är uppseendeväckande, när frågan utan eftertanke lyfts från sociala medier till de traditionella, där anklagelsen om antisemitismen blir en nationell nyhet med enormt genomslag.

Stormens utveckling, och många andra svenska poddar, står för en särskilt intressant del av det svenska offentliga samtalet i dag, i gränslandet mellan kulturjournalistik och politisk analys. Ofta finns resonemang med mer fördjupning och högre intellektuell ambition i poddformatet än i texter, och det beror inte minst på att möjligheten att uttrycka sig fritt, drastiskt och tillspetsat tycks bli större i ett samtal där relationen till lyssnarna byggs över lång tid.

Samtidigt innebär det förstås en ökad risk, formuleringarna kan landa fel hos lyssnare som inte redan känner sig som en del av publiken. Det är ett problem för poddar, men är också nära sammanlänkat med formatets styrka.

På torsdagar brukar nya avsnitt av Stormens utveckling publiceras och tanken var att Ola Söderholm denna gång skulle ägna en del av programmet åt att reflektera över stormen i veckan. Ola har nu valt att vänta några dagar med att publicera ett nytt avsnitt.

Jag är glad att jag ringde det där första samtalet, och stolt över att Stormens utveckling görs i samarbete med Aftonbladet Kultur. Vad den svenska offentligheten behöver är mer nyfikenhet och fritt utforskande, inte ängslighet och röster som tystnar.

Laddar ...
Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.