Gud hjälpe den vänster som är ett varumärkes hejaklack

Athena Farrokhzad blandar bort korten i Hassan-debatten

Av:

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT

Det första som slår mig när jag läser Athena Farrokhzads svar på den kritik som riktats mot henne de senaste veckorna är härskartekniken att vägra bevärdiga sina kritiker med namn. Låt oss höja oss över det smutsigt konkreta!

Och sen blandar hon bort alla kort och pratar om annat. Vem har sagt att arbetarklassen inte kan vara bildad? Men att vara bildad är inte att skriva under på Farrokhzadska förklaringsmodeller eller att prata som hon.

Jag blir knappast nervös av det språk som Yahya Hassan använder i sina diktsamlingar – invektiv och all inclusive. Rasismens och klassamhällets våld skapar våld. Varför är det så kontroversiellt att gestalta detta på dess egna språk?


Ett språk som däremot gör mig obekväm är det begreppstunga, intellektualiserande och politiskt tillrättalagda språk som är Farrokhzads kännemärke. Det är på riktigt våldsamt och gör mig stum och ätstörd – som att kvävas i en abstrakt dimma.

Det slutar aldrig fascinera mig hur Farrokhzad ihärdigt tror på att olika utsagor automatiskt blir sanna enbart för att hon skriver ut dem: ”Jag har aldrig velat använda personliga erfarenheter som slagträ i debatten”, hävdar hon plötsligt nu. Man baxnar.

Har inte hela hennes karriär handlat om att skriva ut den egna positionens underordning och utsatthet och att hävda den som en plats för insikter? Som i dikten ”Brev till Europa”: ”Europa, när ska jag skriva mina dikter med en medioker vit mans självförtroende?”.


Eller än tydligare i en äldre kulturartikel från 2010: ”Jag är hopplöst upptagen av min underordning. Varje dag frossar jag i den som i en prinsesstårta, ägnar mig åt skamlösa undersökningar av vad patriarkatet och rasismen gör med min mörka lesbiska kropp. (…) jag skriver oupphörligen om queera subjektspositioner och vita språkspel.”

Inte ens i sin replik – där hon skriver ner betydelsen av personliga erfarenheter genom att skriva det självklara att relation mellan identitet och ideologi inte är självklar – kan hon låta bli att göra anspråk på arbetarklasserfarenheter. 2020 skriver Athena Farrokhzad att hon inte får räknas ut ur arbetarklassen och då blir det sant.

Just ”arbetarklass” ingick annars inte i listan över den egna underordningen 2010. En tid då hon var öppen, bland annat i samtal med mig, om att hon inte hade arbetarklassbakgrund. Då var hon uppväxt i villa i ett överklassområde, nu är det mellanlandningen i miljonprogrammet som lyfts fram.

Om Farrokhzad i någon betydelsefull bemärkelse verkligen är arbetarklass är hon i så fall en extremt bourgeoisie passing sådan.


Kanske är det en övertro på ordens performativa kraft – den som är så stark inom frasvänstern – som får henne att tro att en kan iscensätta det förflutna och sig själv hejvilt beroende på (kulturmarknadsmässiga) omständigheter.

I sin replik skriver hon: ”… begäret att detronisera just mig förenar fascister med klassreduktionister och säger något om hur ovanligt det är att någon med min bakgrund och ideologiska hemvist har inflytande i kulturvärlden. Och hur angripbara vi är när vi har det.”

Detta är inte annat än ett sätt att misstänkliggöra den kritik som riktas mot hennes sekteristiska och översittaraktiga sätt att bruka sin makt på.

Den senaste veckan har jag fått flera mejl från folk som stått på mottagarsidan av hennes maktutövningsmetoder. Som en av dem skriver: ”När någon har mycket makt, går upprepat beteende av det slaget bortom personkonflikter.”


Och faktum är att Farrokhzad hos många kommer undan med en hel del just på grund av sin bakgrund och sin ideologiska hemvist. Hennes långa trogna svans sluter tätt om henne, medberoende och själva del av problemet. Det gäller ju kampen!

Men gud hjälpe den vänster som vägrar en kritisk blick på dem som har tickat rätt i alla de på förhand framskrivna boxarna. Och gud hjälpe den vänster som sluter upp bakom högar av floskler som löser upp reella skiljelinjer på det abstraktas plan eller varför inte i en romantisk saga. Och gud hjälpe den vänster som allmänt framstår som ett varumärkes hejaklack.

Och, givetvis, låtsas Farrokhzad inte om huvudkritiken de senaste veckorna. Den som handlat om det osmakliga och narcissistiska i att hon skrev en runa över en poet som hon under hans livstid både privat och offentligt försökte närma sig för att rätta in i ledet – i ett vi som han av allt att döma avvisade och inte ville marschera i – och nu alltså i runan in i döden fortsätter utsätta för oönskad intimitet, projektioner och approprieringar.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.