Den tomma kampen mot symbolerna

Striden för rättigheter flyttar fokus från klasskampen om ekonomiska resurser

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En demonstrant grips av federal polis under en manifestation för Black lives matter i Portland, i måndags.
Foto: MARCIO JOSE SANCHEZ /AP
En demonstrant grips av federal polis under en manifestation för Black lives matter i Portland, i måndags.

På frågan vad han tyckte om franska revolutionen svarade den dåvarande kinesiske premiärministern Zhou Enlai att det är för tidigt att säga. Jag kommer att tänka på det när jag följer debatten om Black lives matter. ”Black lives matter är en framgångsrik rörelse vars namn är retoriskt genialiskt” förklarar ledarskribenten Elsa Kugelberg i Dagens Nyheter den 15 juli. På kultursidan i samma tidning hade Stefan Jonsson dessförinnan (27 juni) konstaterat att protesterna i USA och runt om i världen öppnar för en ljusare framtid. Ja, han hävdade rent av att händelserna visade att den postkoloniala kampen nu är avgjord, och exemplifierade med hur Duke University är i färd med att göra alla sina kurser antirasistiska.

ett trendkänsligt elituniversitet går i bräschen för den rätta ideologin. Okej, men var det allt?

Blir inte några av problemen med den svenska vurmen för Black Lives Matter synliga redan i dessa kommentarer?

Donald Trump ser ut att kunna bita sig fast vid makten en period till, men namnet på rörelsen är ju genialiskt. Den globala ekonomiska ojämlikheten bara ökar, men ett trendkänsligt elituniversitet går i bräschen för den rätta ideologin. Okej, men var det allt?


I en lång, sympatiskt sökande artikel på den här sidan (26 juli) argumenterar Karin Pettersson för att Black lives matter jämte metoo-rörelsen är ett av vår tids viktigaste politiska rättighetsprojekt. Ordet ”rättighet” dyker upp tio gånger i artikeln, som en tydlig indikation om vad protesterna går ut på. Den tolkningen gör det möjligt för henne att sätta in protesterna i ett större sammanhang: ”Just nu pågår ett verkligt ifrågasättande av demokratiska rättigheter från auktoritära krafter” konstaterar hon, och nämner Sverigedemokraterna, Viktor Orbán och Andrzej Duda.

Pettersson är inte ensam om det synsättet. I Göteborgs-Posten (28 juli) argumenterar Hynek Pallas på samma sätt för behovet att ”försvara verkliga universella rättigheter” mot bakgrund av hotande auktoritära maktövertaganden i både USA och Europa. ”Det måste bemötas med demonstrationer och ord”


Det är något i den här bilden som tar udden av varje invändning (är det någon som är mot universella rättigheter och för auktoritära krafter?), och ändå kan jag inte låta bli att invända.

Vad förbinder egentligen amerikanskt polisvåld med Orbáns styre, mer än att de är lätta att ta ställning mot från en svensk position?

Tyvärr tror jag att försvaret av rättigheter och friheter (som yttrandefrihet) på det sättet är ett uttryck för en mer övergripande maktlöshet. ”De individuella mänskliga rättigheterna vinner alltså gehör i en tid som kännetecknas av de solidariska samhällsinstitutionernas kris och av en ny typ av finanskapitalism i en alltmer orättvist fördelad värld.” Historikern Stefan-Ludwig Hoffmanns kommentar (Glänta, 3-4, 2019) skrevs före Black lives matter-protesterna, men dess relevans i sammanhanget är uppenbar. Vår tids rättighetsvurm är ur Hoffmanns perspektiv ett symptom på ett försvagat samhälle och en stärkt finansmarknad.

Den poängen kan fördjupas historiskt. I sin bok The Morals of the Market (2019) visar Jessica Whyte hur kampen för rättigheter gick hand i hand med det nyliberala projektet. Den fria marknaden var för de nyliberala ideologerna inte bara ett sätt att distribuera resurser, ”den var det moraliska och ’civiliserade’ samhällets grundläggande institution, och ett nödvändigt stöd för individuella rättigheter". När Milton Friedman 1992 hävdade att bara en fri marknad kunde härbärgera mänskliga rättigheter, så togs det emot som en självklarhet även av de flesta människorättsorganisationer.

I en krönika i Klassekampen som Pettersson hänvisar till gör Åsa Linderborg denna kritiska poäng mer konkret: hur kommer det sig att globala företag som Apple, Starbucks och Netflix gladeligen stödjer Black lives matter?

För att rörelsen inte hotar deras vinstmöjligheter. Tvärtom ger den dem en möjlighet till lite billig good will.


Jag menar att den svenska diskussionen om Black lives matter passar in i det här mönstret, genom sitt fokus på språk, symboler, rättigheter, yttrandefrihet och ”kulturkamp”. Sådana strider är inte nödvändigtvis oväsentliga, men risken är att de, på ett ganska tidstypiskt vis, förflyttar fokus ifrån ekonomiska och materiella faktorer till moraliska eller ideologiska aspekter. Och då är frågan om någon kamp överhuvudtaget är vunnen.

Om man vill skapa ett samhälle där kön eller klass eller hudfärg inte spelar någon roll, och där kriminalitet och polisvåld inte frodas, är då rättigheter verkligen den viktigaste byggstenen?

Det ska i rättvisans namn sägas att både Pettersson och Jonsson nog är medvetna om den risken. Krav på rättvisa kan inte frikopplas från en ekonomisk analys, skriver Pettersson. Protesterna får inte stanna vid några rivna statyer, skriver Jonsson; de måste också omfatta det orättvisa amerikanska valsystemet och överklassens skatteprivilegier. Men ärligt talat, är det inte just den analysen, och just de reformerna som i regel uteblir? Tyvärr inte av en tillfällighet.

Om man vill skapa ett samhälle där kön eller klass eller hudfärg inte spelar någon roll, och där kriminalitet och polisvåld inte frodas, är då rättigheter verkligen den viktigaste byggstenen? Eller är det viktigare med progressiv beskattning, en stark offentlig sektor, facklig organisering, en reglerad finansmarknad och gratis utbildningsväsende? Man kan naturligtvis svara ”både och”, men det finns, tror jag, ett dialektiskt samband här: vi fångas av rättigheter, värdegrund och etiska riktlinjer för att det andra är osexigt, ouppnåeligt och framförallt oönskat. Men utan ekonomisk jämlikhet förblir de liberala rättigheterna tomma ideal. Om det är något här som äger sin giltighet i både USA, Ungern och Sverige så är det den saken.

Det sägs allt oftare att liberalismen är i kris, men om vänstern okritiskt övertar dess ideal, dess retorik och sätt att tänka så är det kanske inte en kris.

Snarare en seger.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.