Ett paradigmskifte i synen på rättigheter

Migrationskommitténs förslag gör liten skillnad för asylpolitiken – men är destruktiva för integrationen

Av:

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att ge rättigheter efter ett visst mått av integration är ett meritokratiskt system, som gynnar de unga, starka och välutbildade – det borde vara artfrämmande för en socialdemokratisk rättvisesyn, skriver Petter Larsson.
Att ge rättigheter efter ett visst mått av integration är ett meritokratiskt system, som gynnar de unga, starka och välutbildade – det borde vara artfrämmande för en socialdemokratisk rättvisesyn, skriver Petter Larsson.

Sveriges asylpolitik blir ett dråpslag mot integrationen om de förslag som nu förhandlas inom den parlamentariska kommittén om migrationspolitiken förverkligas.

Förslagen är inte färdiga än, men det som diskuteras är en lång önskelista från höger. Den föga originella grundiden är att göra livet mer jävligt för dem som redan är här i syfte att avskräcka och försvåra för andra att söka asyl. Det enda som pekar i motsatt riktning är tanken att återinföra skydd av humanitära skäl (en mycket liten grupp, vanligtvis under 1 500 personer per år).

Uppenbarligen är Socialdemokraterna redo att gå Moderaterna långt till mötes i syfte att återupprätta den gamla järnaxeln. Därigenom vill de neutralisera asylfrågan och slå undan benen för Sverigedemokraterna.

Alla uppehållstillstånd, kvotflyktingar undantagna, ska nu vara tillfälliga. Kraven för att kvalificera sig för permanent tillstånd höjs: man ska inte bara ha fört ett fläckfritt liv och kunna försörja sig själv, utan också ha kunskaper i samhällskunskap och svenska.

Anhöriginvandringen hålls på en miniminivå genom försörjningskrav. Undantaget är den som vill ansluta sig till en konventionsflykting inom tre månader efter att denne ha fått asyl. Samma möjlighet finns i dag också för den grupp som kallas alternativt skyddsbehövande (ofta krigsflyktingar), men den ska nu tas bort.

För att raska på utvisningarna ska förvarsplatserna byggas ut, men dessutom vill kommittén använda elektroniska fotbojor på personer som ska utvisas.
Utredningen om hur man ska hantera utlänningar som anses utgöra ett säkerhetshot (SOU 2020:16) ansåg nyligen att ”det inte skulle vara godtagbart med en så ingående övervakning ens av utlänningar som har utvisats för att de utgör ett allvarligt säkerhetshot”.

Men kommittén vill bekymmerslöst sätta fotboja på folk som varken begått brott eller utgör något hot. Det är en oerhörd integritetskränkning. Blir du inlagd på sjukhus? Vilken sorts klubbar går du på? Vem besöker du? Staten vet.

Reva-debatten från 2013 kommer att vara en vindpust mot den kritikstorm som väntar

Man vill också ge polisen rätt att ta fingeravtryck och foto på alla som inte kan bevisa att de har rätt att vistas i Sverige. När frågan diskuterades i ett annat sammanhang i våras varnade Lagrådet för att en massa svenskar också oundvikligen kommer att kontrolleras. Många kommer att uppleva att de trakasseras. Reva-debatten från 2013 kommer att vara en vindpust mot den kritikstorm som väntar.

Två andra idéer måste också nämnas. För det första vill kommittén att riksdagen varje år ska anta ett ”riktmärke” för invandringen. För den händelse – säg, ett nytt krig – det skulle komma fler asylsökande än riksdagen behagar, så ska man blixtsnabbt kunna dra ner på antalet kvotflyktingar och/eller återinrätta de ID-kontroller som rådde under 2016.

Det är riktigt magstarkt, eftersom priset för detta ”riktmärke” alltså skulle att betalas av några av världens mest utsatta människor, som handplockas av UNHCR ut flyktinglägren, och genom att människor hindras att utnyttja sina asylrätt.

För det andra leker man med idén att flyktingar inte ska ha samma sociala rättigheter som landets övriga invånare. Rättigheter som baseras på att man är bosatt i Sverige – till exempel barnbidrag, garantipension, assistansersättning, föräldrapenning och tandvårdsstöd – skulle, skriver man, ”kunna utformas på olika nivåer” för olika grupper.

Vi skulle få en välfärdsstat som ser till vilket slags uppehållstillstånd du har, snarare än till dina behov, det vill säga ett lagligen påbjudet system för sortering i första och andra och tredje klassens invånare.

Dessa diskussioner verkar inte ha kommit så långt, och eftersom både EU:s skyddsgrundsdirektiv och Flyktingkonventionen kraftigt beskär möjligheterna till en sådan sortering, är det högst tveksamt om förslagen verkligen kommer att genomföras.

Den repressiva inriktningen på kommitténs arbete bygger implicit på antagandena att flyktingmottagande är ett problem, att Sverige har för hög flyktinginvandring, och att denna går att minska på ett markant sätt genom en hårdare lagstiftning.

Alla tre är felaktiga.

Att efter bästa förmåga bistå människor som flyr från krig och förföljelse är ju en uppgift som kännetecknar ett civiliserat och humant samhälle på samma sätt som att vi vårdar sjuka och gamla, stödjer arbetslösa, bistår fattiga eller erbjuder de unga en utbildning. Kan man inte upprätthålla den utgångspunkten förlorar begrepp som medmänsklighet och ansvarskänsla all mening.

Det ”problem” man vill åtgärda är med andra ord mycket litet

Men kommittén lever kvar i svallvågorna av de politiska panikreaktionerna för fem år sedan och högerradikalismens frammarsch. Man utkämpar 2015 års strid – men i ett nytt läge.

I sin prognos från i början av maj räknar nu Migrationsverket med att 21 000 personer kommer att söka asyl och i snitt 6 350 personer kommer att beviljas asyl varje år under de närmaste fyra åren (eller ännu färre om coronakrisen blir långvarig). Man får gå 15 år tillbaka för att hitta så låga siffror. Det ”problem” man vill åtgärda är med andra ord mycket litet.

Att den tillfälliga utlänningslagen skulle ha haft någon större betydelse för nedgången är en myt. Som kommittén själv konstaterar började antal asylsökande sjunka långt innan lagen antogs. Hur illa man än tycker om Turkietavtalet, att ett antal länder införde gränskontroller, som stängde den så kallade Balkanrutten, och de svenska ID-kontrollerna så var dessa åtgärder betydligt viktigare.

Inte heller ger kommittén i sin kunskapsöversikt några starka belägg för att den ena eller andra lagregleringen skulle vara avgörande för vilket land flyktingar söker sig till.

Att skärpa asylpolitiken kommer därför med stor sannolikt inte att få några stora effekter på hur många flyktingar som söker asyl i Sverige.

Man försöker alltså lösa ett ”problem” som i dag är mycket litet, med idéer som kommer att fungera dåligt.

I stället förvärrar man de integrationsproblem som faktiskt finns.

Kommittén medger i sak i sitt utkast till konsekvensanalys att de tillfälliga tillstånden och försörjningskraven riskerar att bli destruktiva.

Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket och Röda Korset har redan varnat för att de leder till att det blir svårare för flyktingar att etableras sig på arbetsmarknaden. Hetsen att skaffa sig ett arbete leder till att folk väljer bort utbildning och validering. Företagarna oroas av att kanske inte få behålla arbetskraften och drar sig för att anställa. Arbetsförmedlingen visar att kvinnor med tillfälliga uppehållstillstånd deltar i etableringsinsatser mer sällan än dem med permanenta tillstånd.

Vägen till medborgarskap blir också längre och kommittén bedömer att ”integrationen i samhällslivet kan därmed försvåras av en ordning med tidsbegränsade uppehållstillstånd och krav för permanent uppehållstillstånd.”
Kraven slår extra hårt mot kvinnor, som ofta har sämre försörjningsmöjligheter, och mot barn, som riskerar att få växa upp i åratal av osäkerhet.

Till det ska läggas att kommittén vill försvåra för asylsökande att arbeta under den period då deras ansökan prövas. Det är en möjlighet som funnits sedan tidigt 90-tal, med motivet att det är bättre om folk arbetar än går sysslolösa och lever på skattemedel.

Men kommittén menar nu, utan underlag, att detta riskerar att ge människor falska förhoppningar om att de skulle få stanna, vilket skulle göra det svårare att utvisa dem i nästa led.

Nu blir rättigheter i stället ett slags belöning, som man bara uppnår EFTER vissa mått av integration

Här genomförs på så vis ett paradigmskifte i den svenska synen på integration. Tidigare har idén varit att snabbt ge olika rättigheter till invandrare (uppehållstillstånd, arbetstillstånd, familjeåterförening, rösträtt och så vidare). Det har varit ett sätt att inkludera människor som väntas stanna länge i landet. Rättigheter betraktades som en medel för integration.

Nu blir rättigheter i stället ett slags belöning, som man bara uppnår EFTER vissa mått av integration.

Det är ett meritokratiskt system, som gynnar de unga, starka, friska och välutbildade. Det borde vara artfrämmande för en socialdemokratisk rättvisesyn.
Det hela blir inte mindre tragiskt av att några åtstramningar inte behövs. Sverige skulle ju kunna återgå till 2006 års ordinarie utlänningslag.

De tillfälliga uppehållstillstånden – en bärande del av paketet eftersom de är kopplade också till försörjningskrav och familjeåterförening – förnyas ju ändå i praktiken alltid. 2017 och 2018 avgjorde Migrationsverket 24 000 ärenden. 57 stycken avslogs. Det hade med andra ord besparat Migrationsverket en hel del resurser och flyktingarna år av osäkerhet att göra permanenta tillstånd till grundregel igen.

Och nej: det hade inte ökat det berömda ”asyltrycket” med så värst många personer.

I en bilaga till sin majprognos jämför Migrationsverket scenariot att Sverige under 2021 återgår till den gamla, mer generösa, utlänningslagen med att den tillfälliga lagen, som ju i stora stycken liknar kommitténs förslag, fortsätter gälla.

Man räknar med att i snitt 5 000 fler personer skulle söka asyl varje år fram till 2023 om den ordinarie lagen gällde. Omkring var tredje skulle få bifall. Statens utgifter tror man skulle stiga med i snitt 600 miljoner om året, rena felräkningspengarna.

Det är inget högt pris för att fortsätta vara ett anständigt land.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.